Dagens Nyheter – 28 september 1874, sida 2

också dervid mycken förargelse. På alla slags dumdristiga tilltag frän deras sida måste man alltid vara beredd, och om man än icke gjort till sitt hufvudsyfte att taga reda på deras förståndsförmögenheter, så blifver man likväl snart nog fullkomligt mätt på deras dumheter. De större arterna blifva derjemte icke så litet farliga, emeden de bitas och rifvas ganska fruktansvärdt, och såsom fritt gående husdjur kunna de aldrig fördragas, då deras oroliga sinnelag städse kräfver nya sysselsättningar. Emot alla odygder apan visar, emot de tusentals spratt, upptå och dumheter, som hon låter komma sig til last, försvinrer den ringa nytta hon gör sin egare, såvida denne icke är, hvad man kallar, apförare eller egare till någon apteater. Att inlära allahanda konststycken är för en apa en förvånande lätt sak. Man visar henne handgripligen hvad hon skall utföra och agar henne, till dess att hon utför detsamma — deri ligger alljden konst man dervid behöfver använda. Vanligen lär sig apan ett konststycke ganska fullständigt efter endast några få timmars öfning; men hon glömmer det också lätt, om hon ej emellanåt får upprepa det. — Med födan har det ingen nöd, ty hon äter allt hvad menniskan förtär och är just icke kinkig på kosthållet. Hennes underhåll är i följd deraf icke förenadt med några synnerligen stora kostnader. I sitt hemland göra aporna, såsom vi förut omtalat, mycket mera skada än nytta. Man äter visserligen köttet af några arter och använder skinnet af andra till pelsverk, påsar och dylikt; men den ringa nytta, som man kan draga af dem, uppväges på intet vis af den otroliga skada, som de förorsaka i skogarna, på fälten och i trädgårdarna, och det är verkligen svårt att fatta, huru indierna ännu i dag kunna anse de hos dem förekommande aporna såsom heliga väsenden och i anledning deraf vårda och skydda dem, som om de vore verkliga halfgudar.