Dagens Nyheter – 28 september 1874, sida 2

vård. Apornas tillgifvenhet mot sina små har också mångenstädes öfvergått till ett ordspråk. Aporna föda en unge; blott några få arter två. Den späda ungen är en liten, ovanligt ful varelse, med skenbart dubbelt så långa armar och ben, som föräldrarnes, och med ett ansigte, hvilket är så fåradt och skrynkligt, att det har mera utseende af en gubbes än af ett barops. Denna lilla bortbyting är emellertid sin moders älskling i vida högre grad, än som plågar vara fallet till och med hos menniskorna. Hon smeker och klemar med honom på ett sätt, som är både rörande och löjligt. Kort efter födseln hänger han sig fast med båda framhänderna vid hennes hals och fattar henne med bakhänderna om veka lifvet, så att han för att kunna dia må intaga en så beqväm ställning som möjligt, utan att dock alltför mycket besvära modren, då hon är i rörelse. Sedan han blifvit något större, springer han stundom, då fara påkommer, upp på ryggen eller skuldran af sina föräldrar och anser sig sedan vara i full säkerhet. I början är ungen naturligtvis helt och hållet hjelplös, men just derför så mycket kärare för modren, som oupphörligt ses syssla med honom. Ån slickar, än lösskar hon honom, än trycker hon honom till sig, än tager hon honom i båda händerna, liksom ville hon fröjda sig åt hans åsyn, än lägger hon honom vid bröstet eller svänger honom hit och dit för att derigenom liksom vagga honom till sömn. Man har till och med velat påstå, att hon stundom af idel kärlek skulle krama sina ungar till döds, men denna utsago torde dock behöiva en ytterligare bekräftelse. Efter någon tids förlopp börjar den unga apan blifva mer och mer sjelfständig och åstundar emellanåt större frihet, hvilken äfven blifver henne förunnad af modren, som vid sådana tillfällen lösgör skötebarnet ur sina armar och låter det leka med andra ungar, dock utan att någonsin lemna det ur sigte, Hon följer fastmera alla dess rörelser, skyndar till vid hvarje förmodad fara för att bjuda detsamma en säker tillflykt vid sitt eget bröst. Skulle ungen någon gång visa olydnad, bestraffas han medelst nypningar och puffar, ja, stundom med formliga örfilar. Likväl behöfvas sällan sådana tillrättavisningar, emedan apungeå vanligtvis är så lydig, att han gerna i det fallet skulle kunna tjena såsom föredöme för månget menniskobarn. Han åtlyder oftast utan något slags motsträfvighet modrens första befallning. I fånenskapen delar denna senare sorgfälligt hvarje bit bröd med ungen och visar dessutom under alla omständigheter ett sådant deltagande för honom, att man nära nog kan känna sig rörd vid betraktandet derat. En unges död i fångenskapen har vanligtvis äfvea modrens bortgång till följd. Det är då utan tvifvel den djupa hjertesorgen, som bringar henne om lifvet. Dör åter en aphona före sin unge, så upptages tlenne senare såsom eget barn af någon bland de förnämsta i hjorden, och denna nya vårdare kan likaså väl vara en hane som en hona. Ömheten mot ett sådant fosterbarn är på intet vis mindre, än den, som plägar komma det egna till del. Emot andra djurs ungar, hvilka apan tagit i sin vård, förhåller hon sig deremot helt annorlunda, och här framstår hennes beteende för oss såsom en oförklarlig gåta. Hon vårdar då visserligen sin skyddsling efter bästa förmåga, trycker honom till sitt bröst, håller honom ren, har honom under ständig tillsyn o. s. v., men gifver honom deremot oftast ingenting att äta, utan tillgriper sjelf den föda, som är bestämd för honom, ja, hon söker till och med mången gång ganska sorgfälligt att afhålla den hungrige ungen från tillträdet till den åt dem båda framsatta matskålen. Detta egendomliga förhållande har man ofta iakttagit hos tama babianer och markattor, hvilka till sina skyddslingar upptagit hundvalpar eller kattungar. ! Det är ännu icke fullständigt utrönt vid hvilken ålder apan är fullvuxen. Markattorna och de amerikanska aporna äro dock antagligen fullt utbildade i tredje eller fjerde året; men menniskoaporna och babianerna torde väl härtill behöfva åtta till tolf år. I fria tillståndet synas aporna vara utsatta för högst få sjukdomar. tminstone vet man ingenting att berätta om några härjande sjukdomar ibland dem. Huru hög ålder de i allmänhet kunna uppnå, vet man icke heller med visshet; likväl tror man sig dock med temlig säkerhet kunna antaga, att de större arterna under vanliga fall blifva omkring fyratio år gamla. Hos. oss, och föröfrigt i hela norra och mellersta Europa, lida alla slags apor ganska betydligt af det för dem stränga klimatet. Såsom vi redan förut antydt, plågar dem kylan särdeles mycket, nedstämmer deras lyang och gör dem modstulna och sorgsna. Vanligtvis angripas de äfven snart nog aflupglidande, och denna låga brukar ofta göra ett hastigt slut på leras lif. En sjuk-apa är en företeelse, som måste röra hvarje menniska. Den eljest så lefnadsglade, lilla stackarn sitter der sorgsen och eländig, blickar bedjande upp till den deltagande menniskan och får dervid sjelf i hela sitt utseende någonting menskigt och fängslande. Ju mera hon närmar vig sitt slut, desto mildare blifver hon: till lynnet. Det djuriska försvinner då nästan helt och hållet och den ädlare sidan af hennes väsende framträder allt klarare. Hon visar den största tacksamhet för hvarje hjelp och tyckes uti sin vårdare se sin största välgörare. Man har ofta iakttagit att apor, för hvilka en gång åderlåtningblifvit föreskrifven, så shart de åter känt sig sjuka, alltid hållit fram armen åt vårdaren; liksom ville de bedja honom ännu en gång befria dem från derag lidande. Vi; veta icka om vi töraRn anhefalla någon