Dagens Nyheter – 28 september 1874, sida 2

Det började redan skymma, när man återvände hem. Tant Marie väntade tåligt vid tebordet, den unga flickan vandrade af öch an framför boningshuset, och en stor ful hund följde samvetsgrant efter henne steg för steg. Med klumpiga språng kom han gladt skällande mot den framrullande vagnen. Augusta som icke alls tålde några husdjur omkring sig, ropade förtörned att man skulle jaga bort den otäcka hunden, han skulle icke få visa sig på gården. Hermance sade ingenting, men Manfred märkta hurn hon hårdt sammanpressade gina läppar, likasom våldsamt undertryckande ett tillämnadt svar. Knytande sin näsdek vid hundens halsbaod, förde hon honom ut på bakgården, bans vanliga tillhåll. Wildenhausen gick efter henaoe, han erfor ett oemotståndligt begär att få tala några fyktiga ord med henne. Han hann snart upp heöne, hon hade böjt sig ned öfver hunden och hviskade sakta, under det att hon smekte hans Jurfviga hals. — Min stackars Karo, det var icke så illa menadt; jag blir i alla fall din bästa väniona, och i morgon skall jag komms till dig med de präktigaste skink-ben för att trösta dig öfver denna förnärmelse. Hon reste sig upp när hon hörde någon komma; i hennes ögon blänkte tårar — huru var det möjligt att hon kunde gråta för en sådan småsak?