Dagens Nyheter – 28 september 1874, sida 2

Om aporna af A. E. Holmgren. (Ofversättning och bearbetning efter Brehm m. fl. (Forts. fr. föreg. nr) Apornas samlif är något för iakttagaren särdeles tilldragande. Några arter lefva ensligt, men de flesta slå sig tillhopa i större eller mindre samhällen och utvälja till uppebållsort en viss trakt, .som kan hafva ett större eller mindre omfång. Valet faller vanligen på sådana trakter, hvilka i hvarje hänseende synas dem gynsamma. Litetaf hvarje i matväg måste alltid finnas derstädes, ty i motsatt fall begifver sig Sällskapet vidare. Skogar i närheten af menniskans boningsplatser äro mest eftersökta, och det förbjudna trädet derstädes är icke alls till något slags förtret för aporna, så vida frukten på detsamma är mogen och välsmakande. Msjsoch sockerfält, frukt-, melon-, bananoch pisang-planteringar föredraga de framför allt annat. När sällskapet en gång blifvit ense em boningsplatsen, begynner det rätta aplifvet med sll sin fröjd och gamman, sin kamp och strid, sin nöd och sorg. Den starkaste och kraftfallaste medlemmen af hjorden blifver anförare och ledare för det hela. Han åtnjuter i hvarje hänseende en obetingad hörsamhet och utöfvar sitt embete med stor värdighet. Redan den aktning han åtnjuter förlänar honom en viss grad af säkerhet och sjelfständighet, söm framlyser i hela hans uppträdande och som icke förmärkes hos hans underlydande. Också blifver han på allt sätt uppmärksammad och betjenad af dessa senare. Sålunda ser man, att till och med honörna städse bemöda sig att egna honom den största ynnest, som en apa kan visa eller emottaga. Deras mesta omsorg i den vägen är att hålla hans pels så fri som möjligt från parasiter, och med en värdighet, som skulle anstå en pascha, då hans favoritslafvinnor tillåtas två hans fötter, låter han dessa hyllningsbevis sig väl behaga. Men i ersättning för all denna uppmärksamhet vakar han också troget för sina undersåters säkerhet och är i följd deraf alltid i ännu större oro än dessa. t alla sidor riktas hans blickar, och han upptäcker äfven oftast i rätt tid en påkommande fara. Apspråket, om vi så må uttrycka. oss, säges vara temligen rikhaltigt. tminstone har hvarje art ganska omvexlande ljud, som äro liksom uttryck för en olika sinnesförfattning. Afven menniskan kan snart lära sig igeokänna de läten, hvarmed en apa leder sin hjord, och de utrop, hvarmed hon manar densamma till flykt. Dessa läten äro emellertid svåra att beskrifva och lära icke heller vara mindre svåra att efterhärma. Så mycket kan man dock säga, att de bestå af en rad korta, utstötta, liksom darrande och för oss missljudande toner, hvilkas betydelse apan ännu bättre tydliggör genom att på mångfaldigt olika sätt förvida sitt ansigte. Så snart varningstonen ljuder, tager hjorden till flykten. Mödrarna ropa tillsammans sina små ungar, och dessa hänga sig ögonblickligen fast vid dem, då de sedermera helt plötsligt ila bott med den kära bördan till närmaste träd eller klippa. — Den gamla apan går i spetsen och utvisar riktningen för tået, som städse: utföres på det djerfvaste sätt. örst när ledaren visar sig lugn, samlar sig hjorden på nytt och begynner derpå inom kort återtåget för att fortsätta den afbrutna plundringen. Alla apor undfly likväl icke fienden. De starkare arterna ställa sig ofta nog djerft till motvärn, och detta icke blott emot fruktansvärda rofdjur, utan äfven emot den ännu farligare menniskan. Stundom inlåta de sig härvid i en håftig strid, fastän utgången för dem kan vara ganska oviss. Pe större aporna, isynnerhet babianerna, ega dock i sina tänder så fruktansvärda vapen, att de utan synnerligt betänkande pläga inlåta sig i envig med ett ganska kraftigt rofdjur, särdeles om detta, såsom ofta är händelsen, kommer ensamt. I annat fall rusa dei massa på sina motståndare och hålla då troget tillsammans i striden. Honorna inlåta sig i strid endast när det gäller deras eget skinn eller då de måste försvara sina ungar, men då visa de lika stor oförvägenhet som hanarne. De flesta apor begagna sina händer och tänder såsom försvarsvapen, det vill säga att de rifva och bita under striden ; men från många håll försäkras enstämmigt, att flera arter försvara sig med käppar, afbrutna trädgrenar och dylikt, och det vissa är, att de slunga stenar, frukter, trästycken m. m. på sina motståndare. Till och-med mot babianerna vågar inger inföding strida, åtminstone icke om han skall möta honom utan att vara försedd med eldvapen. Mennisko-aporna och isynnerhet gorillan skola vara så starka och farliga, att en menniska, som råkar ut för dem, gör klokast uti att lemna dem oantastade, äfven om hon vore försedd med skjutvapen. Ofta torde hon vid dylika tillfällen blifva nödsakad att begagna detts till sjelfförsvar. I hvilket fall som helst äro dessa apors vildhet och. styrka mycket fruktansvärda, och den vighet, som de tillika ega, betager ganska ofta deras fiender tillfälle att kunna tilldela dem ett afgörande hugg. I fria tillståndet lefver hvarje art merändels för sig, eller förena sig möjligen några närbeslägtade arter. I fångenskap visa deremot nästan alla slags apor hvarandra ett godt kamratskap, och-der plägar då vanligen bilda sig: ett dylikt öfverherreskap, som vi förut. hafva omtalat hos den vilda hjorden, eller att den starkare bemäktigar sig styrelsen. Större arter pläga också derstädes icke så sällam taga de mindre och hjelplösare under sitt hägn, och detta göra då icke endast banarne, utan äfven honorna. Stora apbonor fatta äfven tycke för mindre menniskobarn och för uägar, tillhörande alla slag af andra anör. blott de låta af dem bära gig. Så elak