Dagens Nyheter – 28 september 1874, sida 1

— Han är ett troget, ärligt djur! Pappa tyckte mycket om honom? Karo låg under hans säng när han dog. Detta förklarade någorlunda hennes rörelse. Manfred smekte nu också vänligt den fule, förträfflige Karo, som genom ideliga viftningar med svansen gaf tillkänna sin tillfredsställelse öfver den ovanligt goda behandling, som kom henom till del. — Ni har varit ensam i eftermiddag? frågade Manfred, under det att han återvände med Hermance till terrassen. — Ja, jag åt middag tillsammans med tant Marie, och vi fanno denna töte å töte för omvexlingeng skull ganska treflig. Sedan hade jog bref att skrifva. — Ni förer kanske en vidlyftig korrespondens? — Icke vidlyftig, men flitig. Jag berättar för pensionsförestånderskan, som uppfostrat mig, och hos hviiken jag vistades till det ögonblick, då — en svag darrning förmärktes härvid i hennes röst — min stackars, dyre fader ingjuknade, utförligt allt hvad jag gör och låter. Hoa är en utmärkt qvinna, för hvilken jag hyser det inneriigaste förtroende. — Och vidare? frågade han. Hennes förtroliga tal värmde och lifvade bars hjerta. — Sedan har jeg vandrat med Karo på bergen.