Dagens Nyheter – 23 september 1874, sida 1

rt FN s och härtill kommo de yppiga; friska ängarne det var en idyll, som ovilkorligen måste tjusa den resatide. Det högt liggande rymliga boningshuset — slott kunde man knappt kalla det — hade sin enkla, ljusa facad vänd mot södern, majestätiska granar, af en väldig storlek, reste sig skyddande omkring detsamma i flera små grupper, såsom allvarliga från skogen utsända väktare. En stor gräsplan sträckte sig nedåt till djupet af dälden, och öfverallt sågos här ooh der enstaka praktfulla jättetmid, som yxan sedan århundraden tillbaka skonat, under det att deras kamrater på bergen utan förbarmande offrats åt nyttan. Medan åkdonet passerade-allen, som ledde upp mot terrassen, kunde Manfred se de personer som väntade honom. De voro till antalet fyra. Damen i den enkla, ljusgrå klädningen var visst Angusta, den som stod bredvid henne klädd i hvitt, med de röda, lysande resetterna, och hvilkas anletsdrag till hälften undanskymdes af hatten, måste vara Hermance; hvem den bl kiädningen, som syntes bakom de båda nämnda damerna, tillhörde, det -kunde han icke veta. Afven herrn var främmande för honom. Snart stannade vagnen framför trappan. — Välkommen! ropade till honom en välbekant stämma; den hvita klädningen med de öfverflödigt talrika rosetterna sväfvade honom HERMANCE. 5: