Dagens Nyheter – 23 september 1874, sida 1

Efter en kort inledning, mot hvilken vi här i en enstaka punkt tillåtit oss göra en under närvarande förhållanden icke ovigtig erinran, öfvergår författaren till åtskilliga allmänna refexioner öfver karaktären af våra grundlagar, hvilka han betecknar såsom minnesmärken af de strider, som under sambhällslifvets utveckling förekommit mellan konungamakten och folkmakten. Nästan hvarje stadgande i våra grundlagar har sin historia, som sträcker sig långt bortom 1809 och bäst förklarar dess tillkomst. Regeringsformen är en samling af sådana lagbud, frukten af århundradens utveckling och normer för alla de förhållanden, och inga andra än dem, som omtalas såsom föremål för reglering. Sina åsigter om sättet för grundlagens tolkning uttalar författaren i följande ord: Man må forska efter ordens betydelse i andra paragrafer, man må undersöka huru orden då eller gedermera blifvit uppfattade. Prejudikat, historisk häfd, analogier med andra lagar kunna underlätta begripandet af grundlagens ordalydelse men förmå intet deremot, så snart densamma på nyss antydda sätt blifvit fastställd. För egen del erkänna vi öppet att det är svårt att fatta hvad 84:de paragrafen i regeringsformen åsyftar med den bestämmelsen att grundlagarne skola efter deras ordalydelse i hvarje särskildt fall tillämpas; men det är icke mindre svårt att komma på det klara med hr Hjärnes tolkning af denna mycket omtvistade paragraf. I hvad mån anser författaren rättigheten att använda olika hjelpkällor för grundlagens tolkning vara mera inskränkt än rättigheten att begagna sig af enahanda utvägar för tolkningen af allmän lag? Någon skilnad borde väl finnas, för så vidt ifrågavarande 84:de paragraf icke skall sakna all betydelse! Etter att hafva redegjort för de skäl, som kuona anses hafva förmått 1809 års konstitutionsutskott och ständer att gifva våra grundlagar den form och uppställning som de erhållit, öfvergår författaren till att taga i betraktande grundlagens föreskrifter i fråga om statsmakternas ömsesidiga förhållande till statsoch riksgäldsverken. Här yttrar sig författaren på följande sätt angående de ordinarie och extraordinarie anslagens natur: Regeringsformen menar med ordinarie inkomster endast sådana, som i motsats till bevillningarne ej behöfva fastställas af riksdagen för hvarje statsregleringsperiod och således allt framgent ingå till dess de på något sätt, hvarom grundlagen ej lemnar närmare besked, i laga ordning upphöra.s Det härefter följande sammandraget af den svenska riksstatens historia, i Kvilket man. finner åtskilliga intressanta upplysningar om statsregleringen i förflutna tider, utgör sjelfva framställningens kärna. Vi kunna emellertid icke lemna tillfyllestgörande utdrag ur denna del af afhandlingen utan hänvisa våra läsare till tidskriften. Blott det vilja vi omnämna att författaren i slutet af denna historiska öfversigt genom åberepande af statsutskottets memorial af den 16 nov. 1809 visar att anledningen till anslagens rubricerande under olika benämningar såsom ordinarie och extra-ordinarie endast var den att man önskade vinna större enkelhet och lätthet vid statsregleringens uppgörande. Syftemålet var således af rent metodisk natur. Man ville bereda en lättare öfversigt till ledning vid kommande statsregleringar och revisioner, men man ville och borde ej fastställa em statsrättslig skilnad mellan anslagen i afseende på deras större eller mindre beroende af statsregleringen. Den gamla ordningen ansågs olämplig och kastades derför öfverbord. Detta skedde utan konungens hörande, men huru hade det varit möjligt, om någon konungens rätt hade varit förbunden med riksstatens uppställning ? Resultatet af författarens undersökning blir det att riksdagen verkligen har grundlagsenlig rätt att indraga eller minska äfven ordinarie anslag. Författaren anför några exempel på att riksdagens rätt i detta afseende också blifvit häfdad och kommer gålunda slutligen att vidröra den celebra sak, som förmodligen gifvit honom impulsen till hela afhandlingen, nemligen den senaste riksdagens beslut angående lönen för president