Dagens Nyheter – 23 september 1874, sida 1

ning för att du må få vara ensam och någonstädes vid en bolt fördrifta tider. Fliskan skakade skrattande på hufvudet. — Ett ögonblick, mamma! ropade hon, när denna gjorde min af att gå. Höjande sig på tåspetsarne, böjde hon rosenqvisten på moderns hvita hatt något mera åt sidan, för att den skulle falia behagligare öfver de svarta lockarne. Mor och dotter bildade en frappant kontrast; vid sidan af den förras stolta, imponerande gestalt, strålande ögon och varma, lygande färger, syntes den sednares späda, bleka . uppenbarelse nästan försvinna. Den som såg den äldre, tänkte knappast på att observera den yngre. Så gick det också Wildenhausen; dock tyckte han inom sig, att en friare till den unga flickan borde visa henne större uppmärksamhet än Freiendorf gjorde. Denne syntes nemligen uteslutande beflita sig om att vinna den vackra frung gunst; ban hade blickar endast för henne, han hjelpte henne att taga på sig kappan, han sprang med ytterlig ifver in i tamburen för att hemta den glömda parasollen, han sköt undan barenen, för att sjelf få räcka henne sin hand vid uppstigandet i vagnen — för Hermance hade han blott en flyktig helsning. Manfred ihågkom ordspråket: Han klappar barnet och menar amman; men härvidlag tycktes dock diplomatien gå alldeles för långt. Dottern kunde icke gerna annat än finna gig tillbakasatt.