Dagens Nyheter – 23 september 1874, sida 1

valar aldrig på en gång blifvit omlagda samt uppvisar huru i Sveriga konungens makt städse varit förbunden med folkets och huru de båda statsmakternas — regeringens och representationens — inbördes ställning blifvit allt klarare genom de förvecklingar, som dem emellan uppstått och blifvit bilagda. Att grundvalarne för vårt statsskick aldrig på en gång blifvit fomlagdaX kan icke bestridas; men detsamma torde kunna sägas äfven om andra länder, måhända med ännu större skäl än om vårt. Statshvälfningen i Sverige af år 1809 var väl så genomgripande som trots någon, ehuru den icke i verldshistorien ådragit sig en större uppmärksamhet genom blodiga minnen. Redan genom 1809 års konstitution förlades maktens tyngdpunkt till riksdagen, hufvudsakligen derigenom att riksdagen erhöll den skattebeviljande rätten uteslutande i sina händer. Efter vårt förmenande är den föreställningen fullkomligt falsk att så skett först genom den senaste representationsförändringen. Om man granskar vår senaste historia, sådan den framträder i riksdagsprotokollen, torde man finna att med maktfördelningen mellan ! regeringen och representationen varit så bestäldt, att den senare kan anses efter 1809: ha utgjort den egentliga statsmakten. Det. är visserligen sannt att den verkställande tmakten hvilar i regeringens hand och att konungen eger absolut veto, men det har under den tidrymd, hvarom nu är tal, icke förekommit någon enda fråga af större betydelse, som icke ganska snart erhållit sin lösning i den riktning majoriteten inom representationen önskat, äfven om regeringen till en början gjort något motstånd. Härvid är emellertid att märka att fyrståndsrepresentationens sammansättning var sådan, att riksdagsmajoriteten i allmänhet stod på regeringens sida, Detta var — vi vilja icke förneka det — anledningen dertill att under fyrståndariksdagarne någon konflikt af längre varaktighet sällan uppstod mellan de båda statsmakterna. — Genom 1866 års riksdagsordning kommo vissa gamhällselementer, som förut voro svagt representerade, till sin rätt, och i och med detsamma ha flere divergenser än tillförene trädt i dagen mellan regering och riksdag. Ståndsriksdagarnes majoritet var öfvervägande regeringsvänlig, under det att den nuvarande representationens majoritet är och blir allt mera oppositienell; men både den ena och den andra hafva hittills visat sig ha makten i sina händer. Det är således från 1809 som vi rätteligen böra datera det skede i vår historia, under hvilket folkrepresentationen varit så att säga statsmakten par pråference. Under sådana förhållanden torde man med fog kunna anse att 1809 års konstitutionsförändring varit fullt ut så genomgripande som trots någon annan vare sig ineller utländsk statshvälfoaing. Den bröt så grundligt med de förut bestående förhållandena, att man nästan skulle vara frestad att påstå att det närmast föregående statsskickets grundvalar verkligen blifvit omlagda — om för öfrigt en dylik omläggning ens vore tänkbar. Istaternas lif måste naturligtvis all utveckling ske på de gifna historiska förhållandenas grund.