Dagens Nyheter – 23 september 1874, sida 1

såväl riksdagens skrifvelse i ämnet, daterad den 17 gistlidne maj, som k. m:ts resolutiop, meddelad i Postoch Inrikestidningen för den 4 derpå följande juli, blifvit i sin helhet citerade, yttrar författaren: Afsigter äro icke straffbara. Undras blott hvar dessa statsmedel skola tagas? Då gäller det att ej öfverträda grundlagens bud och riksdagens föreskrifter om statsmedlens användning. Men hittills har ingen skada skett. Ingen konstitutionel konflikt är för handen. K. m:t har icke ändrat en bokstaf i den af riksdagen upprättade staten. K. m:t har ej ändrat en siffra i riksstatens anslagssumma för Kommerskollegium. K. m:t har låtit vid riksdagens nedsättning af ett ordinarie anslag bero. K. m:t har erkänt riksdagens rätt härutinnan, men hr statsrådet och chefen för civildepartementet har fått sin subjektiva ledsnad deröfver uttalad. Hr statsrådet har ofta ordat om k. m:ts rätt att hafva en afgörande röst vid indragning af ordinarie anslag. Han må lyckönskas för sitt mod att yttra sin öfvertygelse och till k. m:ts försigtighet att icke låta henne öfvergå i handling. Huruvida hr statsrådet på ett värdigt sätt har lyckats häfda kronans prerogativ, är en annan fråga. Huruvida Sveriges riksdag finner med rikets sannskyldiga nytta öfverensstämmande att Sveriges konung genom ett af hr statsrådet kontrageigneradt beslut ställes i en ogynnsam dager inför sitt folk, i det till statsrådsprotokollet uttalas ord, gom ej kunna verkställas, det kommer framtiden att snart utvisa. Det synes något eget att denna sak i dess närvstande skede blifvit åberopad såsom ett prejudikat derpå, att riksdagens rätt öfver de ordinarie anslagen i gerning blifvit häfdad. Att k. m:t faktiskt efterkommit riksdagens anhållan om en utredning af frågån om Kommerskollegii indragning eller förändrade organisation känner man, då k. mt tillsatt en komite för denna frågas behandling. Deremot äro ordalagen i k. m:ts ofvanberörda resolution så sväfvande, att vi icke våga med samma säkerhet gom hr Hjärne påstå att hittills ingen skada skett, ehuru äfven vi hysa den tilliten till k. m:ts försigtighet, att vi förmoda att någon kränkning af riksdagens grundlagslikmätiga rätt icke skall ifrågakomma. Annu är denna fråga icke utagerad. Det är nästan omöjligt att säga på hvilken punkt den står, just derför att uttrycken i den kungliga resolutionen äro, som sagdt, högst sväfvande. Den villrådighet, som förorsakas af det oegentliga uttrycket bifalla ett beslut, häfves ingalunda genom den följandesdelen af k. m:ts resolution. Man får nemligen der endast veta att k. m:t anbefallt kungl. Statskentoret att låta för 1875 i den hos kontoret befintliga s. k. hufvudliggaren bland utgiftsanslagen å riksstatens sjette hufvudtitel fortfarande upptaga presidentlönen till oförminskadt belopp, sjutusen femhundra kronor. Jemför man dessa ordalag med statsrådet Bergströms anförande i frågan, då den behandlades i riksdagen, hvarvid han yttrade att han ämnade tillstyrka det k. m:t må med ogillande af riksdageng beslut anbefalla Statskontoret att fortfarande ställa dessa 6,000 kr. till k. m:ts disposition, så erbjuda sig tvenne alternativa antaganden: antingen äro anförandet från statsrådsbänken och den kungliga resolutionen eqvivalenta, och i så fall har man, tvärtemot hr Hjärnes förmenande, ett prejudikat derpå att riksdagens grundlagsenliga rätt att förfoga öfver ordinarie anslag icke blifvit häfdad; eller ock har hr statsrådet inför landets. representanter i en vigtig konstitutionel fråga sagt ett och såsom konungens rådgifvare kontrasignerat ett annat. Vi hafva funnit oss föranlåtna att uttala detta lilla å propos, som hr Hjärne, förunderligt nog, synes hafva förbisett, EKARNAS SERA RSS