Dagens Nyheter – 12 september 1874, sida 2

länge jag ville åka, berodde det nu på priset. Han räckte upp sin hand med fem fingrar, tummen inberäknad. Alltså fem lira. Pruta bör man, jag räckte upp två. En Stockholmsåkare skulle ansett mig vara från Borås och bedt mig dra för hin i våld. Så icke romarkusken. Han prutade först bort tummen och, när det icke hjelpte, äfven pekfingret. Vi voro nu nära att mötas. Jag höll fortfarande två finger i vädret, och för att öka på en smula krökte jag den tredje på halfspänn, betydande detsamma som två och en half lira. Nöjd med detta anbud, körde han mig den bestämda tiden, utan att knota. Ordet vin (på italienska vino) är ju temligen lika. Vill man ha sött vin, så gör man en söt, och i fråga om surt en sur min. Hvitt eller rödt betecknar man med att hänvisa på motsvarande färger å andra tillhands varande föremål, och med någorlunda förslagenhet kan det icke hända att man vid matsedelns läsande, i likhet med en svensk skräddare, som besökte Paris, begär fem olika rätter och erhåller senap, soya, ättika, munvatten och tandpetare. Önskar man ett bad, behöfver man blott visa städerskan på handkannan och dervid stryka sig med händerna på armar och ben. Inkommen i badrummet, tänder man ett ljus eller en svafvelsticka. Önskas ett varmt bad, visar man på lågan, vill man ha ett kallt, släcker man ljuset, hvilket är detsamma som med eller utan eldens tillhjelp. Så kan man, utan att kunna ett ord, reda sig i de flesta fall. Dock har jag till mina senare resor funnit lämpligt att på förhand inlära så många glosor som möjligt, och kunde nog äfven en och annan på min första tur. Men äfven för den, som esitter full kännedom af språket, är det ett nöje att någon gång spela okunnig, för att få se och sätta sig in i teckningskonsten något litet. å Roms alla torg och öppna platser är det särdeles friskt och lifligt, dels genom trafiken, dels till följd af de stora och vackra vattenkonsterna, hvilka spela dag och natt. Rom har flera vattenkonster än alla öfriga Europas hufvudstäder tillsammans. Hela hafvets verld af verkliga och hela Neptuni rike af diktade väsen lefva här i brons och marmor såsom vattenkastare — och hvilka floder sedan af det klaraste, friskaste och kallaste dricksvatten. Ensamt vid Quatro fontana, en korsgata, framqvälla ur olika springbrunnar så väldiga kaskader, att medelstora fabriker skulle kunna drifvas dermed. Hvarfrån kommer då allt detta vatten? Från de på sex mils afstånd liggande Sabinerbergen, hvilkas snöklädda spetsar alltid synas i Rom. Småsjöarne bland fjellen, strömdragen och den snö, som smälter, aflemna sitt öfverskott i den djupt under jorden liggande kanal, som leder till staden och som är byggd långt före vår tidräkning. Rom har flera andra vattenledningar, under något senare tider anlagda och tagande sitt behof från andra sjöar och källor; men Aqua Paola är den största, och innan vattenmassan faller ned i staden och delar sig åt alla håll, ger den på sluttningen af Trastevere kraft åt sex olika qvarnverk och många andra industriella företag, hvaribland en klädesstamp, ett spinneri o. 8 v. När vattnet sedermera gjort tjenst i stadens skilda delar, faller det ned i Tibern, hvars gulgrå lervälling dock icke deraf ändrar gin färg. Kloaksystemet, lika nödvändigt som vattenledningen, är också i utmärkt skick. Cloaca Maxima, den största och bästa, räknar, äfven den, mer än två tusen år för sin tillvaro. Helsotillståndets i Rom öfver hufvud taget goda beskaffenhet kan helt och hållet skrifvas på den rika och friska vattentillgångens räkning. Ty på samma gång den utgör ett godt dricksvatten, renas äfven luften af de ymniga källsprången. Också är klimatet inom Roms murar ganska sundt, med undantag af de tillfällen, då osunda vindar (den från träsken kommande malarian) draga öfver staden. Deremot är Campagnan, den slätt, som på alla sidor omger Rom, högst ohelsosam, emedan den inga källor har och intet aflopp finnes för det regn som faller. I stadens närhet är slätten delvis odlad, men de flesta af dem, som bruka jorden, tillbringa blott dagarne på fältet och söka sitt nattherberge i staden, äfven om de hafva en half mil eller mer att gå. Att denna slätt, hvilken har mer än tretio svenska mil i omkrets med god och icke stenbunden jord, en gång var rit kultiverad, är antagligt. När skall den tid komma, då den blir fruktbärande igen! Flera alnars långt gräs växer och vissnar för hvarje år utan att beröras af någon jordisk lieman. I likhet med alla andra stora öknar eller hedar har äfven Campagnan här och der en bebyggd och befolkad kulle, men fattigdomens och tarflighetens prägel bära de flesta af dem med undantag af de sju, omkring hvilka de fordom så mäktiga romarne dragit sina murar. Dessa kullars och höjders namn äro: Capitolinus, Palatinus, Czelius, Aventinus, Esquilinus, Viminalis och Quirinalis. Murarne hafva trenne olika byggnadsstilar, lätt igenkänliga från hvarandra, nemligen den Servianska, före kejsartiden; den Aurelianska, från tredje århundradet; den af påfven Leo IV i nionde seklet, och ännu en fjerde, den som på högra stranden af Tibern omsluter Trastevere och Vatikanen. Dessa murar be: tyda ingenting för en belägring med våra tiders vapen, men de äro dock oöfverstigliga hinder for smygande försök. Tolf eller fjorton portar, med passande afstånd från hvarandra, leda från och till staden. Förr visiterades man strängt både när man skulle in och ut, och då gällde undersökningen hufvudsakligen farliga papper, irrläriga böcker och revolutionära stämplingar. åledes rar pass, af påfliga myndigheter viseradt, högst nödvändigt. Nu är passtvånget upphäfdt, och man kan utan granskning föra ett