Dagens Nyheter – 12 september 1874, sida 2

kunnat märka i dag. Derför är det svårt för mig att tro att du kan tycka om en en dum och tölpig bondpojke som jag är. — Och om jag ock ej tyckte om dig, så måste vi ju ändå bli ett par. Min far är också den som råder, och jag har ingen vän, som kan hviska mig i örat, att jag kan slippa, om jag vill. — Jakobine! jag har aldrig sett någon flicka som synts mig så behaglig som du. Men det förekommer mig, som vore det den största olycka om jag vållade dig sorg. Kan du icke hålla af mig — och det lär da väl icka kunna — tror jag nog att det skall lyckas mig ställa så till att du får din vilja fram. — Axel, sade hon; du är hvarken dum eller tölpig, och jag är icke så fin och lärd som du tror. Jag är en stackars svag och enfaldig flicka, som blott är rädd för att jag icke är god nog åt dig. — Huru? du vill — och du kan alltså — — Ja, i Guds namn, sade hon och räckte honom handen. Hvad jag har lidit sedan i går och tills jag lärde känna dig, det skall jag tala om för dig sedan och då skall du förstå huru glad jag blef, då du kom och satte dig vid min sida. Jag kunde icke an: nat än hålla af dig genast... Hu! hu då! ropade hon i detsamma och sprang upp. De unga tu hade varit så fördjupade i gilt samtal, att de icke märkt att en tredje