Dagens Nyheter – 12 september 1874, sida 2

Lite här och lite der. Försommaren 1874. (Forts, fr. föreg. nr.) Romsosterior. — Priffe i Rom med Barkarbykort. — Nytt sätt att pruta. — Direktor Borg behöfs ej i Rom. — Roms vattenkonster. — Klimatet i Rom. — Campagnan. — Roms murar. Matordning. Vi bege oss nu till en mer angenäm stadsdel och uppsöka en bättre osteria för att med en billigt men godt glas Orvieto skölja ner smaken af den med hvitlök blandade kortbiten. En bättre osteria! Rom har inga bättre krogar, denna inrättning är blott enklassig. iddagsspisningen utom hotellerna inskränker sig till några få ställen, och tarfliga de. Osteriornas och kateernas antal är deremot legio. Vi gå nu in i en af de förstnämda, placera oss vid ett omåladt, etvättadt och ofta ohyfladt träbord, sitta på stolar af samma material, gjorda för jättar och klumpfotade som de. De reqvirerade vinflaskorna, öfverspunna med bast, framsättas, jemte nia omaka glas. Att drutvan är oförfalskad, det käns på smaken och syns på krögarn, om hvilken senare man kan säga som Kexel om aborren, att han icke har sett vatten på tre veckor. Tilltugget består af ost, medvurst eller skinka, samt surt och illa bakadt hvetebröd. Amalgameringen mellan Roms medelklass och lägre befolkning är synnerligen utpräglad. Vid ett annat bord sitta en munk, en gendarm, en tulluppsyningsman och en lazzaron (för så vidt man så kan kalla en dagdrifvare i Rom) och spela kort, under det de tömma sina qvartersglas. Om de spelte på allvar eller lek vet jag icke, men utan gräl var det, och leken var af fullkomlig Barkarbynatur. Jag påminner härvid, att jag en gång spelte ett parti pråferance tillsammans med skandinaverna i deras s. k. hotell eller samlingsrum. Qvartetten utgjordes af ytterligare en svensk, en norrman och en liten täck danska. Kortleken var två år gammal och nyttjad flera gånger i veckan, valören svår att urskilja och hvarje lapp totalt ogenomskinlig. Om den som tappar brukar man i burleskt språk säga: att han får på nosen; hvem det gick så illa för, mins jag icke, men att vi fingo på fingrarne alla fyra, det kommer jag ihåg, ty der fanns då vatten i huset. Vid förfrågan hos Börjeson och Runeberg om orsaken till dessa femtiotvå fattigdomsbevis svarade de, att svenska kort äro förbjudna, och att romerska, såsom påfligt monopol, dels voro dyra och dels försedda med för få hackor, och helt andra gubbar än dem man gör i Sverige. Jag får som mellanmening tillägga, att detta tilldrog sig 1870. Huruvida ubbarne nu göras annorlunda, tog jag i år icke reda på. På ett af Roms bättre kafber kom jag, på min första resa, underfund med, att jag fick den äran att betala dubbelt så mycket för en kaffefrukost som en infödd ackorna sedan dess ökat sig och italienare eller en språket mäktig främling, Jag lärde mig då att, med så rent uttal som möjligt, begära kaffe med mjölk, 2 ägg och bröd, framsade djerft åt gargonen min utanlexa, den enda italienska jag kunde, tog derpå en tidning för dagen, låtsade läsa, serverades och fick lika billigt pris som någon annan. Huru reder man gig utan att kunna språket? frågar någon. Dyrare blir det, men reder sig gör man, blott man icke är blyg och försagd och någorlunda kan sätta sig in i betolkningens ferma sätt att teckna, hvari de flesta ha en sådan färdighet som hr Borgs förnämsta elever. Att de på samma gång förstå halfqväden visa, ha nog de flesta resande erfarit. Jag skulle, första gången jag var i Rom, ackordera med en åkare pr timme. Visande honom på urtaflap hurp