Dagens Nyheter – 12 september 1874, sida 1

1873 en officiell skrifvelse, hvaruti han för sökandens räkning reklamerade ifrågavarande skadeersättningsbelopp. Lagen voterades, som bekant är, den 15 mars och reklamationen var således i behörig tid ingifven. Vidare förekommer att, sedan Mac Mahon öfvertegit regeringen i Frankrike, friherre Adelsvärd aflåtit en ny skrifvelse af den 19 juni 1873 till utrikesministern de Broglie, som af denne besvarades den 20 augusti och hvaruti bland annat förekommer att franska nationalförsamlingen vid öfverläggpingen om lagen af den 15 mars formligen beslutat, att idkare af grosshandel med tändstickor icke egde rätt till skadeersättning och att Guillemots reklamation derför borde lemnas utan afeeende, enär denne senare icke kunde erhålla en bättre behandling än landets egna invånare, men att hertigen icke desto mindre till följd af friherre Adelsvärds enträgna reklamationer och det intresse, svenska och norska regeringen visat för denna sak, på det bästa anbefallt den hos finansministern Magne, som visat sig benägen att förskaffa sökanden ersättning för den skada han lidit, dock kunde någon uppgörelse icke ske förrän frågan om skadeersättningen åt de franska fabriksidkarne blifvit afgjord. Vidare upplyses att efter ministerombytet friherre Adelsvärd i december månad 1873 hänvändt sig till dåvarande utrikesministern Decazes, som också visat sig tillmötesgående. Vår utrikesminister finner, i motsats till hr Guillemot, att friherre Adelsvärd med nit och skicklighet utfört dessa underhandlingar. Vi instämma desto hellre häruti, som, ehuru vi nog kunna fatta hr. Guillemots otålighet, ett barn borde kunna begripa, att franska regeringen icke kunde bringa en främlings ansökan till ett godt slut förrän uppgöringen med egna landsmän först blifvit träffäd. Att med denna drog ut på tiden lärer väl utan tvifvel kunua tillskrifvas de täta ministerombytena i Frankrike. Hr G. begärde att nya instruktioner från vårt utrikesdepartement skulle tillsändas baron Adelsvärd. På denna begäran svarade utrikesministern efter att på sätt ofvan blifvit anfördt hafva redogjort för frågans behandling: Jag kan foljaktligen icke föreställa mig att några vidare instruktioner sända härifrån kunna påskynda afgörandet. Hr Guillemot begärde, att friherre Adelsvärd måtte för franska regeringen förklara sig icke längre kunna qvarstannna på sin post, derest hans reklamationer icke lyckas vinna gehör, och om äfven detta blefve utan önskad påföljd, föreslår hr Guillemot vädjandet till större makters ombuds bona officia. — — — Lyckas man ej heller dermed, fortfar sökanden, bjuder måbända svenska folkets värdighet och rättskänsla att sjelf ersätta den lidande parten och taga medel. dertill af emolumenterna under 2!, år från en agent (friherre Adelsvärd), hvars praktiska hbehof (?) bevisats vara utan gagn. Vi få känna oss tacksamma att hr Guillemot underlåtit begära en krigsförklaring af de förenade rikena mot Frankrike för att skaffa honom en ersättning, som till beloppet synes vara ohemult stor. En fsådan framställning faller inom det löjligas område, och vi finna ingalunda besynnerligt, att hr utrikesministern tvekat upptaga densamma. Då han det oaktadt beslutit sig dertill, yttrar han också ganska träffande: förslaget synes mig endast bära vittnesbörd om en förvänd uppfattning hos sökanden af hvad som är rätt och billigt samt följaktligen icke förtjena något svart. För vår del anse vi ganska lyckligt, att just detta förslag af hr G. kommit i dagen; ty framställningen om att svenska folket, d. v. s. statsmakterna, skulle besluta fråntaga en embetsman lönen under 2, år för att gifva henne till hr Guillemot visar, att man här har för sig en förslagsställare, af hvilken man kan vänta sig allt. Slutligen tillstyrker hr utrikesministern, sedan han med diplomatisk noggrannhet och ett prisvärdt tålamod genomgått sökandens underdåniga skrift: det kongl. m:ajt täcktes i nåder besluta att lemna sökanden Guilletmots ifrågavarande framställningar, utan afseeende. Om vi ur. de i dagen bragta sakförhållandena icke kunnat komma till annan slutsats, än att hr G. gjort sig saker till den svartaste otacksamhet mot baron Adelsvärd, kunna vi dock ej annat än tillerkänna hr G. ett drag af blygsamhet, då ban i sin skrift anhåller att högtidligen få förnya uttrycken af sin erkänsla för E. Exc. handling — som innebar ett tillbakavisande af hr G—s högstämda anspråk. Då hr G. uti sin skrift velat göra troAr ns LÅR me RN NR DR