Dagens Nyheter – 9 september 1874, sida 2

-— du mm han också nog rättsinnig att öfverse med hennes svagheter och att behandla henne med kärlek. Men aldrig frågade han henne till råds; han var herre, och det syntes honom nog att han kungjorde sin vilja. Frands blef rik; ty som bonde var han dugtig och insigtsfull, och att göra förmånliga affärer i en hastig vändning dugde han också till, hvarjemte han var sparsam, ja till och med njugg. Men han var icke fri från en viss fåfänga. En silfverbägare, som han fått från Hushållningssällskapet till belönivg för sin gagneliga verksamhet, stod alltid putsad och blank på ett i ögonen fallande ställe i hvardsgirummet; och ban underlät sällan att omtala, att hans gård var den egentliga hufvudgården. Derför skyddade han borgruinerna och deras omgifningar samt lät kalkslå lemningarne af muren, för att de måtte bättre falla i ögonen. Vidare skyddade han en större ekdunge i närheten af gården, emedan det syntes: honom vara i sin ordning, att en herregård hade skog. När herrskapet på Vester-Ravnslökke anlade en stor och vacker trädgård, lät Frands vid sin gård inhägna ett lika stort jordstycke, hvarest han, då han icke kunde förmå sig till att köpa träd och hålla en trädgårdsmistare, sedan sådde rofvor. Gårdens ombyggnad försiggick .också efter en storartad plan, men på samma gång med iskttagande af den ytterligaste sparsamhet. Fabeln om paddan, som