Dagens Nyheter – 9 september 1874, sida 2

åtta dagar sedan, afgifvit om sin våghalsiga färd, lyder sålunda: j i j Derefter drefvo vi åt nordost och fingo snart ten göra en läng resa och att vi följaktligen måste j Upp genom luften. Den berättelse, som hr Duruof, den djerfva luftseglaren, hvilken i sällskap med sin hustru uppsteg med ballong från Calais i måndags Vädret och vinden voro visserligen icke fördelaktiga på måndagen, men då jag ogerna ville uppskjuta resan till en påföljande dag, enär väderleken då kunde blifva ännu mindre gynnsam, uppstego jag och min hustru klockan fem minuter före 8 på aftonen. Ballongen höjde sig under rop från massan och dref i nordlig nktning, till dess vi uppnått en höjd af omkr. 10,000 fot. sigte på de franska och engelska fyrarna. Det tycktes som om vi närmade oss Englands kust. Inga fartyg kunde upptäckas på sjön och natörjade inträda. Jag ansåg, att vi under dylika omständigheter skulle se oss-nödsakade att spara på ballasten. Under hela natten satt jag och höll utkik för att kunna iakttaga, när yttersta ändan af släptåget, hvilket var omkr. 230 fot långt, vidrörde vattenytan. Såsnart ändan kom i beröring med vattnet utkastade jag en mindre qvantitet sand. Klockan fyra på tisdagsmorgon, strax före soluppgången utkastade jag all den lättare ballasten. Jag trodde mig finna, aft vi under natten gått i nordostlig riktning. Då jag icke hade: reda på afståndet till närmaste land, och ja; fruktade att af en annan luftström blifva förd 1 nordlig riktning, beslöt jag att sänka mig ned till något fartyg. Vi kunde nemligen skönja inunder oss en massa fartyg af olika storlekar, ehuru vi då: befunno oss på en höjd af öfver 5,000 fot. Fram emot klockan 5 började vi att sänka oss. I det lägre luftlagret blåste vinden i nordvestlig riktning. Det är omöjligt att beskrifva min förfärliga törst. Min stackars hustru. som jag försökte att lugna så godt jag kunde genom att säga henne att vi ginge i den rätta irektionen, förlorade ieke modet. Jag visade henne två fartyg, som lågo i den riktning vi styrde vår kosa, och lät henne förstå, att vi skulle försöka att blifva upptagna utaf ett af dem. Af de åtta ballastsäckar, som jag hade tagit med mig, hade ig endast utkastat tre, hvadan jag i värsta fall skulle kunnat fortsätta resan ännu i tretton å fjorton timmar. Slutligen upptäckte jag, att det minsta at fartygen, ett fiske. fartyg, manövrerade så, som om det ville segla ned till oss. Sjögången var då ganska svår. Jag öppnade på ventilen och lät ballongen sänka sig till dess att tåget släpade i vattnet. Fartygets besättning satte ut en liten båt, i hvilken två man togo plats och sökte att ro till oss. Klockan vår nu sex, och då jag såg fiskrarnes villighet att hjelpa oss, beslöt jag att hejda ballongens fart genom att hålla ventilen öppen ända till dess gondolen kom ned i vattnet. Men innan jag hann att vända mig om, hade fartyget kommit ur synhåll. Vågorna vräkte förfärligt emot ballongen och vi blefvo gång på gång öfverspolade. Lyckligtvis gick ballongen icke sön-, der; hade så skett, skulle vi troligen varit förlorade. Klockan 7 fingo vi åter sigte på fartyget vid horisonten och vi sågo tydligen, att det styrde ned på oss och närmade sig mer och mer. Köl-den var ganska skarp och våra lemmar började att bli stela; krafterna började att svika och det var endast hoppet, att fartyget skulle rädda oss, som uppehöll modet. Min hustra var alldeles förstelnad och blef allt svagare för hvarje kastning af ballongen. Fartyget kom emellertid närmare och närmare och befann sig snart på omkring 17,000 fots afstånd. Jag visade det för min hustru, och detta upplifvade hennes mod. Till slut var jag tvungen att hålla henne i mina armar. Fartyget fortfor att närma sig och jag äntrade upp på ett af tågen för att gifva tecken åt sjö