Dagens Nyheter – 9 september 1874, sida 2

nen. Derför tränges och skuffas man erbarmligt, när man skall öfver, och sällan ser man hos de passerande englarnes tålamod, fastän de gå på englarnesbro. Midtemotdetena brohufvudet och på samma sida som Vatikanen ligger fästet S:t Angelo. Dystert, grått och hotande, tornar det sig upp mot höjden, och man är första gången liksom litet rädd att komma förbi med lifvet. Från början var S:t Angelo icke ämnadt till fästning, ty det byggdes af kejsar Hadrianus till mausoel der grafställe för honom och hans efterkommande. Djupt under jorden visas också hens grafkammare jemte flera dyrbara urnor, hvilka dock alla äro tomma. Här skall också för lång tid tillbaka ha fonnits en väldig porfyrsarkofag, som inneslutit hans egna qvarlefvor, men sarkofagen är försvunnen, endast locket är i behåll och tjenar, i uppoch nervändt förhållande, som dopfunti Peterskyrkan. Imer än ett årtusende har byggnaden nu begagnats till. fäste, och den, som innehaft Engelsborg, som det också kallas, har äfven haft Rom i sitt våld. Detta är en orsak bland de andra många, hvarför påfvarne så gerna vilja behålla den verldsliga makten. Bland försvarsvapen visas här åttio stora kittlar, afsedda för att koka olja uti, för att dermed smörja den anfallande fienden om näsan. Hemska fängelsebålor finnas äfven, uti hvilka en Cagliostro, en Benvenuto Cellini, en Beatrice Cenci m. fl. förvarats. Jag ekulle ju tala om kyrkor, och göra början med kyrkornas kyrka, hufvudet för dem alla, S:t Pietro in Vaticano. Men som katolska religionen, så tilldragande den än må vara, ofta pluggats in med eld och svärd och beskyddats af bajonetten och kanonen, så måste jag först göra honnör för beskyddaren, först passera S:t Peters högvakt: fästet S:t Angelo. Från detta leda fyra gator till Petersplatsen, hvilken är fyrhörnig och håller 1,100 fot i längd och 600 fot i bredd. De från kyrkans framsida utspringande kolonnaderna bilda dock en väldig halfcirkel vid platsens öfra ända eller der trappuppgångarne till kyrkans trenne hufvudingångar äro belägna. 370 pelare i dorisk stil uppbära kolonnadernas tak och bilda emellan sig, på hvardera sidan, trenne rymliga pelargångar. Den obelisk, som är placerad i midten af templets förgård, är af kejsar Caligula hemtad från Egypten till Rom för mer än 1,500 år tillbaka. Bestående af ett enda stenblock och beräknad att väga ett tusen centner, flyttades kolossen under Sixtus V, 1586, från den plats han då innehade till sin nuvarande. Sjelfva transporten skedde på rullar och gick nog lätt för sig; men med uppresningen var mycken fara och svårighet förenad; att denna verkställdes medelst linor och block är gifvet, och en ingeniör vid namn Fontana, föreståndare för arbetet, hade vid dödsstraff förbjudit, det ingen af de åtta hundra arbetarne under hissningen fick säga ett ord. Alla måste vara fullkomligt stumma, på det att hans befallande stämma desto lättare skulle kunna höras och åtlydas. Fontana hade dock icke riktigt beräknat den oerhörda tyngden hos obelisken, eller den friktion och hetta, för hvilken tågen genom gnidning och tryck voro utsatta. Då pelaren var till hälften rest, befarades med skäl att linorna på de hårdast ansatta ställena skulle brista och stenen krossas. Chefen kunde icke nämna någon räddningsåtgärd och arbetarne vågade icke. En sjöman bland manskapet: Bregsca di S:t Remo, modigare än alla de öfriga, och sättande lifvet på spel, utropade då: Acqua alle funi! (slå vatten på tågen) och obelisken var räddad. TI stället för att mista lifvet, belönades matrosen för sin rådighet och själsnärvaro och fick, för sig och sina efterkommande, monopol på att vid påskhögtiden till kyrkan leverera alla de palmqvistar, som då af påfven välsignas och till menigheten i tusental utdelas. Mannen blef starfar för många barn, och ännu fortsätta hens afkomlingar med leveransen; en inbringande och lika god skögsaffär som någon annan, och mindre mördande, emedan blott kronorna beskattas. Stammen skonar. På tåda sidor om obelisken, hvilken är fyrkanfig och, som jag vill minnas, 180 fot hög, stå de tvenne beryktade, nära femtio fot höga vattenkonsterna. Dessa springbrunnar haiva, utan en minuts uppehåll, spelat i århuvndraden. När drottning Kristina hade sin första audiens i Vatikanen, och denna räckte linge, betraktade hon med hänryckning de ynistrande kaskaderna och trodde, att de kastades henne till ära. Artigt bjöd hon, efter någon stund, att dermed skulls upphöras,