Dagens Nyheter – 5 september 1874, sida 2

Hvarjehanda nyheter. Också en begäran! Inför Veile amtsråd förelåg häromdagen en egendomlig ansökan. Sockenrådet uti Korning har för vana att efter slutade värf i all gemytlighet dricka .ett glas öl, ta sig en sup och äta litet smör och bröd. Deri ligger just ej något orimligt. Men värre är att sockenrådet vill — att socknen skall betala detta. Alltså inlemnade det blygsamma sockenrådet en ansökan härom till amtsrådet i Veile, som dock icke fann densamma föortjent af att något afseende dervid fästes, och det kan just ingen förtänka amtsrådet. Den franske Miinchhausen. Bazaine har genom sina egna och sin hustrus nöjsamma berättelser om sin flykt förvärfvat si; namn afäden franske Mänchhausen, oc man väntar nu att deras historia skall utkomma med illustrationer, som visa hur den tjocke ex-marskalken med de vida byxorna gör fyrverkerikonster med en tändsticka, medan han som en akrobat hänger vid det 15 meter långa snöret öfver den 80 meter djupa afgrunden, samt. huruledes han lägger sin taskspelareförmåga i dagen med att sätta vaxnäsa på Köln. Zoit:s redaktör o. s. v. Fotografien böneman. I Förpostens krönika läses följande berättelse: Man vet redan från gamla tider att en ung mans väg till ena pigo är besynnerlig, hvilket besannar sig äfven i våra dagar. Se här ett litet färskt bevis härpå! För några år gedan reste nemligen en ung värmländinj ut till Amerika, lemnande efter sig bland andra kära anförvandter tvenne minderåriga systrar. Den unge mannen var arbetsam och gjorde snart sin lycka, hvilket allt han slutligen meddelade sina kära och tillika ganska vackra systrar, hvilka på samma gång erhöllo hans porträtt. I utbyte -mot detta fick han snart emottaga deras förtjusande fotografikort, men hvad blef följden? Jo, att de båda i hast fingo ett par förmögna friare at amerikansk börd, hvilka i varma ordalag anhöllo om hvarderas hand samt bifogade i sammanhang dermed erforderliga respenningar för färden öfver oceanen. Flickorna antogo anbudet och äro nu på väg till sina okända följeslagare genom lifvet. Måhända står slumpen dem bi, så att de ej få skäl att klaga öfver sina väl mycket äfventyrliga förbindelser.