Dagens Nyheter – 5 september 1874, sida 2

ner. Nästan öfverallt inskränka sig dessa traditioner till att konstatera en utflyttning under ledning af em höfding, och särskilt på Påskön är detta det enda faktum, som det är möjligt att inhemta af de nuvarande infödde; de ha kommit dit med en konung Otu från Ropa eller Tahiti. I verkligheten tala de äfven ett språk, som Tahitis invånare förstå. Men de infödda kunna ej gifva något besked på en verkligen underbar sak, som hos alla resande väcker den största förvåning, nemligen uppförandet af de oerhörda platformer, som betäcka grafvarne, och förfärdigandet af de jättestora bilder, som blifvit resta på dessa platformer. Detta är etttydligt bevis på inflyttningar mycket längre tillbaka i tiden än de, som lefva i kauakernas minne; och den sannolikaste förklaringen är, att de menniskor, som huggit bildstoderna och byggt platformerna, kommit från de malayska öarne, om ej från sjelfva Indien. Det är verkligen också blott på dessa öar, t. ex. Java, som man finner monumenter af samma slag och ungefär liknande storlek. På don vidsträckta hafsyta, som skiljer Asien och Amerika från hvarandra, är det blott på. Påskön och den likaledes isolerade ön Rapa, i sydliga ändan af Rurutu-arkipelagen, som man kan se liknande minnesmärken. Der finnas altaren, hvilkas fullkomligt qvadratformade stenar äro 2 meter 50 centim. långa och 1 m. 80 centim. höga, och sålunda sammanfogade, utt de betäcka en yta af 100 m. längd och 10 m. bredd. På dessa murar stå bilderna, hvilkas nedre del ofta är dold genom högar af löfaffall, men som emellertid från bröstet till hufvudskålen ha en höjd af 7—8 meter. Dessa hufvuden bära en karakter af tänkande, blicken är riktad mot himmelen, ingen förvridning af anletsdragen finnes, typen är densamma gom man finner hos afgudarne hos Aymaras, en äldre peruansk rag. Under kriget mellan stammarne slå segerherrarne omkull de besegrades minnesmärken, ochidetta förklarar, hvarför ännu blott få stå upprätta. Deras antal är betydligt. Det är alldeles:säkert, att de hafva blifvit huggna på stället, emedan kanterna äro alldeles oskadade. För att transportera dem skulle för öfrigt vara af nöden en styrka af 1,000— 1,500 man, och det är just denna transportsvårigket, som har gjort, att blott fragmenter blifvit förda till Europa, bland annat ett till British musewm. Ett annat finnes i Valparaiso, och Frankrike skall snart få ett hufvud af en bildstod. Det är tydligt, att den menniskorace, som huggit dessa stenar, skall hafva bebott ön en längre tid. Det är möjligt, att den blifvit förjagad derifrån af nya invandrande polynesare, då den redan var försvagad. Man kan också hafva grund till att antaga, att den långt förr än denna invasion inträffade antingen i sin helhet lemnade ön, eller att den sände kolonier till Peru. Man måste således på alla Oceanens så litet kända öar, ja måhända äfvea i Australien, söka spåren efter denna primitiva folkstams vandring, hvilken har kommit, så att säga, på en afsides väg från de malayiska öarne, och när detta lyckas, skall man hefva ett vetenskapligt bevis för Amerikag befolkning med samma elementer, som utbredt sig öfver den gamla verlden. Centralasien skulle då ostridigt vara det nuvarande menniskoslägtets enda vagga. NR RE TR re Na an