Dagens Nyheter – 5 september 1874, sida 2

Påskön erbjuder många intressanta problem att lösa, af hvilka dock några ännu i lång tid torde blifva olösta. Man tänke sig en ensam ö midt i oceanen, skild från hvarje bebodt land, såväl från Tahiti-, Manquesasoch Pomotuögrupperna som från Sydamerikas kuster genom ett afstånd af ett par hundra mil. Då ön dessutom ligger ur vägen för de stora sjövägarne, på hvilka den polynesiska rasen på oceanens flesta öar har utbredtsig, så är det en ännu olöst gåta på hvad sätt den blifvit befolkad. Vi meddela här efter ett franskt blad ett utdrag af de upplysningar om denna märkliga ö, som chefen för franska flottans division i Stilla hafvet, konteramiral de Lopelin, har haft tillfälle inhemta, och om hvilka han afgifvit berättelse till sin regering. Ön, som upptäcktes påskdagen 1722 af den holländske sjöfararen Ruggeveer, är af vulkaniskt ursprung; men vulkanerna, som till antalet äro omkring ett dussin och bilda öns solida grund, hafva under loppet af många århundraden blifvit betäckta med ett mycket tjockt lager af jord, som är tjenlig för plantering. Denna jord består till en del ar de ämnen, som vulkanen gjelf uppkastat. Vegetationen är derför rik. Den är nästan densamma som Chilis; man odlar pisangen och i synnerhet tre andra växter: malute (ett slags pappersträd), borohu (ett slags malva) som kunna begagnas till väfning, somt tii (ett slags liliacec), hvars rot är de inföddas förnämsta föda. Der finnes äfven goda grässlätter; men med undantag af råttor, hvilka de, som först besökte ön, funno i temligen stort antal, påträffar man icke ett enda däggdjur, som kan tjena till föda. Man må derför ej förvåna sig öfver att infödingarne voro menniskoätare innan missionärerna införde den kristna religionen på ön och samtidigt dermed några exemplar af oxar och får, med hvilka man haft god framgång. Det oaktadt dör befolkningen märkbart ut, sedan menniskoätandet afskaffades, och en förskräcklig dödlighet har efter hand förminskat folkmängden till ett temligen obetydligt antal. Då ön upptäcktes, anslog man folkmängden till 4,000 menniskor; senare trodde man, att då den knappt kunde föda mer än ett tusen invånare, folkmängden aldrig tilläts öfverstiga 900, och att de infödde, då detta antal uppnåddes, dråpo en 70-årig man, eller, när det var brist på gamle män, ett barn. Malte Bruun har gjort sig till eko för detta rykte, som dock saknar all grund; ty då pater Eugene år 1863 grundlade den första katolska missionen i landet, funnos der 1800 invånare. År 1868 funnos der ej flere än 930, år 1870 knappast 700, och då amiral Lopelin besökte ön 1872, räknade man ej flere än 275. Detta är en progression, som knappast kan förklaras med naturliga orsaker. År 1862 anställde 8 peruanska fartyg, ett af dem Cora, en razzia på infödingarne på Påskön, för att föra dem gom arbetare till guanogrufvorna, men detta, som äfven förut haft sina motstycken, har ej upprepats. Det lyckades infödingarne att eröfra Cora och föra fartyget till Tahiti, der de skurkar, som utgjorde dess besättning, öfverlemnades i rättvisans händer. Detta är således icke, som man trott, den förnämsta orsaken till folkminskningen. Brist på qväfvehaltig föda i förening med det fuktiga klimatet utvecklar hos barnen ett skrofulöst anlag, som nästan alltid hos de fullvuxna utvecklar sig till tvinsot. Man anser äfven att de förtidiga äktenskapen äro en af orsakerna till rasens försämrande. Ehuru man har nekat till detta särskilda faktum, är det notoriskt, att på en ö, der qvinnornas antal förhåller sig till männens som 1 till 3, äktenskapen ej kunna uppskjutas, tills den fysiska utvecklingen är fulländad. Man måste inskränka sig till att konstatera de synliga manbarhetstecknen, hvilka dock, som bekant, visa sig långt innan qvinnen förmår uthärda moderskapets mödor. Hvilken än den verkliga orsaken kan vare till att Påsköns befolkning dör ut, så kan man, då samma fenomen visar sig i nästan hela Polynesien, göra den slutsats, att dessa öar i synnerhet genom brist på yttre förbindelser icke äro passande till boningsorter för menniskor, och att, då de stammar, som bebo dem, icke hafva tillfälle att genom inblandning af främmande blod hemta nya lifskrafter, de äro oåterkalleligt dömda att utsiockna på platsen, när de ha uttömt jordens hjelpmedel och drifvit de olycksbringande följderna af äktenskap mellan blodsförvandter till det yttersta. Detta förklarar äfven hvarför man ej hos de infödda finner några verkligt gamla traditioKDE RAS VED SAT TRE ERE RDS ETTA EAS