Dagens Nyheter – 5 september 1874, sida 2

-— RR — Jog efterskänker icke att öre, och du måste redan inom förloppet af denna timme göra ditt val. Men det ville ej Iver Skram, och de skildes åt såsom ovänner. Den unge mannen begaf sig till sitt hom och var tankfull och nedslagen. I hans själ bodde längtan, tvifvel och oro. Han längtade efter en lycka som ej ville komma, och det syntes honom tungt att mista allt det han egde. Han kunde icke fatta sitt beslut. Emellertid låg det ej i hang skaplynne att låta sorgen taga öfverhand. Vildheten i hans natur gjorde sig gällande, och han sökte förströelser i muntra vänners sällskap på jagten och vid den fyllda bägaren. Sålunda förgick ett helt år, och han trodde sig nu kunna glömma, likasom han — efter hvad han antog — sjelf var glömd. Jens Spend gjorde emellertid allvarliga förberedelser till att på laglig väg beifra sin sak, och nu gaf Iver Skram slutligen med gig. Han besökte Rammegaard en gång och kunde dervid icke annat än med välvilja åse den stilla, bleka jungfrun. Hon hade hållits i okunnighet om, att han sökt undanflykter; men det var tydligt, att bon hyste en innerlig kärlek till honom. Han tyckte nu, att det icko var någon så synnerligt stor olycka stt behöfva framlefva sitt lif vid hennes sida, och snart förde ham henne bem till Voldbjerg som sin hustru.