Dagens Nyheter – 3 september 1874, sida 2

ett besök; han lät länge vänta på sig, men kom dock till sist. Den adertonårige Iver var en så vacker yngling, som man gerna kan vilia se; han kysste sin lilla brud artigt på handen, men tycktes för öfrigt icke bry sig om hennedet ringaste. I allmänhet intresserade han sig föga för småflickor, hvaremot han genast frågade om det fanns några goda jagtmarker i trakten, och ville ha noga besked om gårdens hästar. Slägtens ostyriga kraft rörde sig redan hos honom, och det var hans största nöje att färdas omkring i skog och märk gämt pröfva de unga tillväxande krafterna. Detta behagade icke Ellen, som tyckte att han kunde varit en stor rar docka att leka med; men faster Sofie förklarade för henne, att det var i sin ordning och väl anstod den blifvande riddersinannen att varai farten och härda sig genom ansträngningar i stället för att sitta och hänga bland fruar eller deltaga i småflickornas lekar på de mjuka ängarne. Ellen trodde henne. Iver for visserligen snart bort igen, och sedan gästade han då och då Rammegaard; det var hvarken ofta eller länge, hvilket de gamle också tyckte bäst om, ty att hysa och visa artighet mot en gäst vållade ju alltid omkostnader. Faster Sofie lät sig emellertid angeläget vara att sörja för det Ellen ei skulle glömma honom. Bittida och sent talade hon med