Dagens Nyheter – 3 september 1874, sida 2

) i Lite här och lite der. Försonmmaren 1874. Från Florenz till Rom. — Minnen af påfvedömet och Campagnan. — Några förklaringar. — Rom. Vatikanen, Zigenare och modeller — Porta del Popolo och drottning Kristina. — Karnevalen, angenämt fiske och trefligt napp. Ju närmare målet, desto drygare tiden. Mellan Florens och Rom är blott 10 timmars I jernväg, men mer än 10 dagars längtan att komma fram. Arezzo, Perugia, Foligno, Terni ! och Narni utgöra hufvudstationerna. Då man lemnat Florens blir nejden temligen enformig och ointressant. Så snart man kommer inom f. d. påfliga området, finner man, att utsugningssystemet. och kyrkan satt sin prägel på allting. De på bergssluttningarne tätyggda byarne äro eländiga ruckel, invånarne, menniskor och åsnor, utblottade och utslitna. Man kan gerna fara med nattåg och med neddragna jalusier förbi all denna skröplighet. Först vid Narni, der man får Tibern i sällskap, och sedermera vid Campagnans mynning och med Peterskupolen i sigte, är det skäl att se med båda ögonen. Campagnan är en oodlad slätt af, Odelberg vet, huru många tusen tunnland. Den är ingalunda en förbränd, snarare en sumpig öken, men den har en oas, vackrare, större och med rikligare källsprång än alla Saharas tillsammans. Så har jag då återigen satt foten på denna inbjudande oas, så är jag ännu en gång i Rom! De förra gångerna har ingen vetat, hvarken när jag for eller kom hem igen och således ej heller iakttagit om någon förändring med min person då försiggick. När man kommer för nära elden, blir man bränd. Min resa från Sverige företogs denna gång tillsammans med en känd och erkänd personlighet, kunde således icke hållas hemlig. Få nu se, om några belackare grymt nog, grymta om, att: som han for, så kom han igen. Hade jag bara lyckats få vännen H. med mig äfven till Rom, så kanske han fått hjelpa mig att bära tillmälet; men gudskelof jag har klassikern att kasta hälften på. Endast derför, att min resa blef bekant, har jag varit nog djerf att nedskrifva mina reseintryck; men om jag morskar mig ibland, sker det likväl helt beskedligt; och jag hvarken kan eller ämnar försöka skrifva någon konsthistorisk berättelse öfver Rom; sådana finnas utförliga och tillförlitliga förut, dels skrifna af talanger, som hafva öppen blick för allt, dels af dem, som blott rest dit för att se på några taflor af Rafael, men som för öfrigt sofvit bort både bortoch hemvägen. Huruvida dessa senare kunna skilja på ett några hundra års gammalt original och en nära nog lika gammal, ypperlig kopia, det låter jag vara osagdt; mig förefaller det dock omöjligt. I Vaticanens gallerier finnas dessutom inga fuskverk, vare sig originaler eller kopior. Enligt historien äro de kullar, på hvilka Rom är bygdt, sju till antalet. För betraktarens, i våra dagar, ögon förefaller det, som vore de flera. Det är en herrlig anblick att från Monte Pincios höjd öfverskåda den gamla och den nya, den klassiska och den moderna staden; den stad, som räknar mer än 2,600 år för sin tillvaro; den stad, der upplysningens och mörkrets, frihetens och tyranniets vagga stått; den stad, der konungar och konsuler, kejsare och påfvar, glänst och förbleknat, herrskat och dött; den stad, från hvilken fordom all verlden blef beskattad; den stad, der fältherretalangen, lagkunskapen och talarekonsten voro så utvecklade, att de i årtusenden väckt hela efterverldens beundran. Och hvilket herrligt läge har ej denna stad! Det var, i sanning, ingen dålig och dyster håla, den varginna, som någon tid födde Roms grundläggare, valt för sitt tillhåll. Låtom oss nu från Monte Pincio stiga ned i staden och se oss om, lite här och lite der. Vi passera då först spanska trappan, hvarest hela zigenarehorder och skaror af lättjefull ungdom från landsbygden hafva tagit plats. De ligga om hvarandra på de breda trappafsatserna i solbaddet. Drägterna äro trasgranna och fantastiska, hyn brun, ögonen och håret svarta som natten; men bra se många af dem ut, sgynnerligast flickorna. Det är ock på denna plats som Roms konstnärer, i målning och bildhuggeri, hemta sina modeller, hvilka, om de äro af prima qvalitet, låta betala sig ganska bra. Alla tigga de af förbigående främlingar, och ofycklig den, som ger en af dem en allmosa; han får då: hela klungan omkring sig, och blipper icke lös, så länge hån ännu Tar ett småmynt i behåll. Passerar han på natten, eller sedan mörkret inbrutit, kunna de stora Väl komna från detta getingbo, fästes vår uppmärksamhet på det at Pius den IX uppresta monumentet till förherrligandeaf jungfru Marias obefläckade aflelse. Lika tokig som dogmen, lika smakfullt och storartadt är konstverket; men piedestalen, hvarpå jungfrun står, har icke samma hvita. oskuldens färg, som då jag första gången såg den, och äfven jungfrun sjelf har fått några fläckar af tiden, hvilken, liksom de otrogna menniskorna, icke lemnar någon i fred. Jungfrun står dock högt, men solen står högre, och äfven hon har ju sina fläckar. a Vi gå nu genom Via Condotti till Corson, TD mA 0 RS ia lg Får EAT BN SP UID