Dagens Nyheter – 27 augusti 1874, sida 2

-— Öv — Säg icke så! Sök i stället att bängifva er åt en3allvarlig ånger. Denne främling, i hvars armar ni hvilar, och som ni så grymt förorättat, vill förlåta er; och jag. .— behöfver jag väl säga er att, trots allt det onda ni tillfogat mig, min välsignelse följer er i grafven? — Nej, mumlade han. Ert bjertas godhet kan jag icke betvifla. Om ni så velat, skulle ni för längesedan kunnat hämnas på mig — ni har baft er bekant om mina bedrifter mer än nog för att när som helst kunna sända mig till galgen. Men ni var trogen ert gifna löfte. Besynnerligt! Fastän eljest så djerf, så stolt, så hänsynslös, lät ni er dock behandlas såsom en slafvinna af den, hvilkeå höll er bunden endast genom ert en gång gifna ord. Hans syn hade redan begynt försvagas; dock märktes änrvu i hans ögon ett uttryck af varm beundran, då de fästades på henne. Och när hon hörde hans milda tal, glömde hon alla oförvätter, hvilka tillfogats henne af den man, som bort vara hennes pålitliligaste försvarare, hennes bäste, sannaste vän. Liggande här på knä bredvid honom i hang sista stund, mindes hon allenast den för längesedan hänsvunna tid, då i hennes barnsliga öron hans röst ljöd som en ljuflig musik, erinrande om den gamla verldens poesi och heroism. — Var mera rättvis mot oss båda! sade