Dagens Nyheter – 27 augusti 1874, sida 2

-— 0300 — mot himmelen. Min älskade — min älskade! lyssna i mitt ställe! Jag kan ingenting höra. Hoppet dödar mig. De kunde icke se den strid, som utkämpades nedanför deras fängelse, och af hvars utgång deras lif berodde. Visserligen hörs des ett starkt, fastän oredigt sorl; men de förnummo intet, som kunde gifva dem ett begrepp: om, åt hvilkendera sidan segern lutade. . Så förgingo endast några få minuter; dock syntes dem ovissbetens tid lång som en evighet. Omsider fingo de höra vilda glädjerop och hastiga steg i trapporna. Nyckeln vreds om i låset till deras fängelse, riglarne drogos tillbaka, dörren slogs höftigt upp, och in rusade den stora hunden, flämtande och drypande af svett; bakom honom visade sig på tröskeln Conrad Phaulcon. Hans ögon mötte deras för en half sekund, derpå föll han framstupa ned på golfvet invid heones fötter, och en ström af blod utgöt sig öfver det grå stengolfvet. Så mötte han slutligen sin fiende. -I en sådan belägenhet fick omsider hans fiende träffa honom, sedan han så länge förgäfves och med blodtörstig ifver sökt ett tillfälle att hämnas hans brott. När Phaulcon föll, fattade hans hand ett veck af hennes klädning. — Idalia! Idalia!:.. Rösten förstummades, då hans hufvud slogs