Å Litet resebref. London i augusti 1874. (Forts.) Vi närma oss London. — Londons gator och jernvägar. — Hotellen. — Omnibusarne. — eatrarne. — Madam Tussands vaxkabinett löjlig situation. — Dors galleri. — Shadow the death. — Kristallpalatset. — Bankfestdagar. Från Newcastle till London är vägen väl ej kort, men tack vare den raska jernvägsfarten gör man den på åtta timmar. Vid de stora stationerna man passerar märker man på den ökade trängseln och sorlet att man närmar sig London, och när man slutligen på en af de många stora London-stationerna stiger ur kupån, det må nu vara midt på dagen eller sent på aftonen, är man med ens liksom inkastad i en ofantlig bikupa, der alla ha en förfärande brådska, och der larmet och skriket äro döfvande, men det intresserar och roar, detta lif och lefverne, om hvilket den, som ej sett det, ej kan göra sig någon föreställning... Samma lif är det öfverallt i London om hvardagarne. Den,som af naturen är sömnig och behöfver väckas upp, borde komma hit och dagligen under någon tid mellan kl. 10—53 promenera i the City, affärslifvets pulsåder. Blir han icke vaken vid den ständiga uppmärksamhet han måste använda för att ej bli kullkörd, kullgången eller öfverlupen, ja — då är han obotlig. Om vi nu ett ögonblick dröja vid Citylifvet, så är det ju en bekant sak, att näst Newyork, hvilket lär vara ändå hvassare, det är verldens förnämsta affärslif som här dväljes och rör sig. Rörelsen på gatorna är under den ofvannämda tiden på dygnet verkligen kolossal, och ännu för några få år sedan var det döfvande genom de otaliga åkdonens skrammel mot gatstenarne, men numera ha gatorna i denna del af staden blifvit omlagda, och asfalten har intagit stenarnes plats, så att bullret något minskats. Efter kl. 5 blir dock allt tyst och öde, ty då skynda alla Citymän, liksom en del af den öfriga stadens invånare, till de oräkneliga jernvägsstationerna, på och under jorden, för att ila till sina hem och der njuta af lugn och hvila. Man kan lätt tänka sig hvilket lif dessa stationer morgon och afton skola förete, då man besinnar, att dagligen omkring 400,000 menniskor lemna staden för att påföljande morgon, med undantag af söndagen, återkomma. Många af Citymännen ha 1, timmes väg, med jernbanan, till sina hem, men så vana äro de vid-dessa färder, att de aldrig trötta dem eller att de befinnas enformiga. Hoteller finnas naturligtvis i massa i London, affärsmän välja vanligen de stora palatslika hotellen invid de båda stationerna Charing Cross och Cannonstreet, af hvilka det senare ligger i City, det förra deremoti den delen af staden, der mesta förströelserna, butiker, teatrar m. m. finnas, men då mad hvar 10:de minutunder dagens lopp kan med jernväg komma från Charing Cross till City för en ringa afgift, så föredrager mången det förstnämda hotellet. För den, som kommer till London endast för sitt nöje, är något af de mindre hotellen att fördraga, ty der är man mera en mensklig varelse, hvaremot man i de nämda affärshotellen endast är ett nummer. Vill man ha en kopp te eller annat, måste man uppgifva sitt nummer; har man glömt det, så får man vara utan både mat och dryck. Sökes man på hotellet, så bör den sökande på taflan taga reda på ens nummer. Det är lätt att få veta om t. ex. nr 204 är hemma, men ingen notis tages af frågan om endast namnet nämnes. allt spelar numret hufvudrolen. London visade sig för mig denna gång i solsken, hvilket ju törhöjer effekten och gör uppehållet der angenämare än det-kan bli under den icke ovanliga dimman, och med solsken till hjelp är jag villig att instämma i deras mening, som kalla denna stad en vacker stad. Men den har också en annan benämning, nemligen den underbara staden, och det är den isanning. Underbar imånga afseenden. Kom sjelf hit och se, det lönar sannerligen mödan. Ett sätt att se det brokiga Londonlifvet är att taga plats på taket till någon af de många omnibusar, som genomkorsa staden i alla riktningar. En sådan färd t. ex. vid 3å 4-tiden på eftermiddagen utåt Piccadilly är ett verkligt nöje. Vid den tiden är deti denna kant af:staden lifligast, och man får tillfälle att se le beau monde till fots, i vag