Dagens Nyheter – 19 augusti 1874, sida 2

En utlännings reseintryck från Stockholm. IIndependance Belge fortsätter att meddela korrespondenser från den arkeologiska kongressen i Stockholm. Vi kunna icke neka oss sjelfva och våra läsare nöjet att göra qfterligare bekantskap med författaren till dessa kuriösa bref. Korrespondenten, som kallar sig Felicien Rops, skrifver bland annat följande: Den fest, som Stockholms stad gaf för kongressens medlemmar, egde i fredags rum å Hasselbacken på Djurgården. Det är en vanlig restauration (!), ett sagt utvärdshus, ganska trefli, för öfrigt. Från verandan, som bildar en balkong till öfre våningen, har man utsigt öfver inloppet från Östersjön och öfver en del af staden. — Man -begifver sig till Hasselbacken på en liten ångbåt, ungefär sådan som de små ngsluparne i Paris och Lyon. Vi emottagas af en festkomite, bestående af Stockholms notabiliteter. Trädgården, som redan är full af kongressmedlemmar, är liten, men ganska nätt skött. ag finner med verklig ledsnad att svenskarne hafva accepterat den der osmakliga trädgårdsstilen, som af tyskar: blifvit införd i Belgien och som går ut på att till öfverdrift använda växter med bjerta färger, hvilka plåga ett öga, som oger den minsta grad af finkänslighet. ISverige liksom hos oss sätter man midt i gräsplanerna sådana der otäcka vaniljväxter och hallonbuskar, som till och med en kines skulle skratta åt. Det kungliga gardets musikkår utför åtskilliga musikstycken, lika okända som deras författare. Festen inledes med en skål för konungen; två orkestrar, placerade på olika ställen, spela en nationel melodi. Den gör en öfverraskande och ypperlig effekt.s — — — Man superar på stående fot, såsom det brukas i Sverige; fruntimren blifva serverade af sina kävaljerer. Bland de närvarande damerna upptäcker man fröken Nilsson, dotter till den utmärkte vetenskapsmannen. Hon har ärft sin fars lifliga intelligens. Äfven ser man här fröken Camille Doucet, hvars dförlikneliga parisiska gång, mörka, nästan för mycket spirituella ögon sticka af emot de svenska fruntimrens något landtliga sätt att föra sig och blonda ansigten: — De präktiga vinerna cirkulera nästan mera än som anstår kongressens värdighet. De lärda herrarnes kinder — huru pergamentartade de än månde vara — antaga en gladt rodnande färgton. Alla språk, döda och lefvande, de mest föråldrade talesätt fara härs och tvärs ide mest olika betydelser. Man hör de bizarraste saker, riktiga plattheter. Hyana peleal! Var god och gif mig den der pastejen! Jag har nyligen upptäckt en Elephas antiquus! uHar ni smakat på detta gamla vin? Präktigt! Jag är biskop i Torneå, i Lappland. tJag är lärare i hebreiska i Tunis. En beundransvärd Ursus peleus, min herre! Denna lax-mayonnaise är lika god som en dolmen! Hon var 3,882 år, men jag har aldrig sett en qvinna som bibehållit sig så bra.4 När ni kommer och helsär på mig i ryska Amerika, skall jag visa er ... tre exemplar af Plesiosorus horridus. Under tiden kastar fyrverkeriet sina mångfärgade raketer, och borta vid randen af den blå natthimmeln, som ännu färgas af skymningens