Dagens Nyheter – 13 augusti 1874, sida 2

FE: framträda. Hon hade förkiarat, att hon icke ville förråda hvarken sin tyrann eller sin räddare; hon hade sagt, att hon aldrig mera skulle vidröra den mans hand, som hon ej kunde smeka, utan att på samma gång bedraga; och då hon fällde detta yttrande, var hennes beslut fattadt att mot båda parterna handla i full öfverensstämmelse med den stränga pligtens bud. Men hon hade då icke tagit i betraktande möjligheten af hvad som nu verkligen inträffat — att hon kanske skulle råka honom och att hon skulle sakna den själsstyrka, som fordrades för att bevittna hans gräsliga lidande. Modet svek henne nu; hor kunde icke se honom i ansigtet; och hon visste icke med hvilka ord hon skulle säga honom, att deras skilsmessa ovilkorligen måste ske och — måste blifva evig. Hans anlete antog emellertid ett mildare uttryck; han såg att hon var olycklig, och han ville trösta henne. Hon egde ju hela hans hjerta; kunde han väl då, medan hon led, hafva någon tanke för sina egna smärtor? Han lutade sig fram och ville taga henne i sin famn. — Hvarför har du lemnat mig? Hvad är det som bekymrar dig? Löper då någon fara, så vill jag dela den; har du något ondt på ditt samvete, så förlåter jag det. Hon drog sig undan, på det att hans armar icke måtte nå henne; och hon lät smitt