Dagens Nyheter – 28 juli 1874, sida 2

atsigtet vändt uppåt, liksom ännu i döden småleende emot mig, då...! Hennes hufvud sänktes; de bittra sams vetsqvalen stodo att läsa i hvarje drag af hennes aänsigte. Han iakttog tystnad, ty han visste att denna sorg var en sådån, som inga ord kuntia förmildra. — Dock säger du, att din sak var ädel? frågade hån henne slötligen i mild ton. Det var icke för ätt vinna dessa tomma triumfer, som den qvinliga fåfängan eftertraktar, du bedrog dem? — Gud vet! Ibland hände det nog, att jag gladdes öfver hvad som i stället bort tillskynda mig sorg. Emellertid var det hufvudsakligen för folkfrihetens befrämjande jag sökte vinna så många bjertan som möjligt. Deruti låg intet ondt; men min synd bestod uti att sjelfva det sätt, hvarpå jag gick till väga för att kunna behorrska dem. — Likväl — ansåg du ju deras lidanden såsom nödvändiga offer, nedlagda på frihetens altare? Trots dagens hetta lopp, en isande rysning genom henneg lemmar. — Till en början gjorde, jag det, sva. ade hon. Och jag sökte med, all makt fasthålla vid denna tro, äfven sedan jag begynnt inge att den. var falsk.: Men, efter det jag kommit underfand med, huru hopplös striden för den sanna friheten. är; efter det jag erfarit, att tronernag och kyrkornas absolutisih