Dagens Nyheter – 25 juli 1874, sida 2

under biukets och modernas makt upphör, att ingenting hindrar oss från att lyda våra ädlare ingifvelser, att menniskorna bli bröder och icke vilddjur, som jaga och uppsluka den svage, den oskyldige. Ack, himmel, hvilka ljufva drömmar det var! Hennes hufvud sänktes, hennes ögon fästades på det biå himlahvalfvet, hennes tankar voro långt borta ifrån honom, — Nåå, frågade han vänligt, ha dessa drömmar nu flytt ifrån dig? — Nej, icke helt och hållet, Men de ha förorenats, besmittats, förbleknat!... Men låt mig nu fortsätta... Då jag blef något äldre, började Julian Vassalis ofta tala med mig i mångahanda ämnen; han var en djerf, ståtlig, högdragen man, en furste som icke ansåg Big vara någon dödlig tro och lydnad skyldig, en vällustiog, som skrattade åt den verld, han lemnat; ett snille, som säkerligen kunde ha styrt länder och folk med en SulJag jernhand, om ödet eller bangs egen vilja satt honom på en sådan plats. Han fano att jag var lik honom, och han sökte göra denna likhet ännu större än den ursprungligen var. Otvifvelaktigt är att — men nej, det tillkommer, icke mig att klandra honom: han älskade mig högt i lifvet och gjorde allt för att betrygga min framtid, sedan Han sjelf gått hädan. Hans död inträffade i mitt sextonde år. Han testamenterade åt mig alla sina vidsträckta besittniogar jemte slottet i