Dagens Nyheter – 25 juli 1874, sida 2

En svensk naturforskares vandringar i Afrika. Konungariket Ondonga i Ovambolandet Den 10 oktober 1873. (Forts.) På eftermiddagen återkom mr B. Jagten hade misslyckats och våra förråder voro snart slut. Jag begaf mig derför dagen derpå ut på jagt. Vi utsände äfven vårt folk. På förmiddagen lyckades jag skjuta fjorton diverse fåglar, så att vi fingo en god middag. Som här var ymnigt och rent vatten, förskaffade mr B. och jag oss den sällsynta njutningen af ett bad, hvarefter vi anställde stortvätt af vårt linne. Mot aftonen återkom folket, de hade skjutit en stimmlock och en hartebeast-ko. Måndagen den 18 augusti hade vi ämnat begifva oss från Piepp; men Old Hans sade, att han fruktade ett anfall af Buschmännen på den väg vi skulle passera, hvarför han sändt bud till andra jägare, hvilka lågo i närheten, att förena sig med oss. På natten anlände också mr Brooks med sin famlj, och med denna förstärkning — vi voro nu fyra hvita män — ansgågo vi oss starka nog att segra i en batalj, om så skulle behöfvas. Buschman-kaptenen kom med en mängd män fram till oss. Vi sade honom, att om några Buschmän visade sig på den väg vi ämnade passera, skulle de utan barmhertighet skjutas ned. Denna botelse medförde önskad verkan: vi fingo färdas i frid och ro. Vår väg gick öfver förbrända gräsfält, der intet vildbråd syntes, till dess vi kommo till Koapp, der mr Brooks har ett hvarf, en en rlskoja, hvarest hans fru och barn stanna var under mr Williams beskydd, medan mr rooks går med oss genom landet. Koapp är en mycket stenig slätt. Lösa kalkstenar, innehållande försteningar, ligga här öfverallt, så att färden både med vagn och till fots är mycket besvärlig och jagten tröttsam. Denna slätt är beväxt med låga träd och törniga buskar. Här och der förekomma dock öppna fält, endast klädda gräs. Trakten eger rik tillgång på vildbråd, men detta är mycket att svårt att fälla, ty de lösa stenarne, som betäcka marken, göra, att man ej kan gå nog tyst, och de täta buskarne skymma utsigten. Emellertid lyckades jag erhålla några harar, ett par små bockar, ormar, sköldpaddor, ödlor, insekter, Bkorpioner, petrifikater och några exemplar af en grön dufva, som jag ej sett annorstädes. Vester om slätten ligger en stor bergskedja bebodd af berg-Damaras, med hvilka mr Brooks haft många fejder. Mot norr ligSå Qvavep med det stora kopparberget. ot öster synes en annan bergskedja bebodd af vilda Buschmän. Under en utflygt till Qvavep sköts en mängd vildbråd. Jag skeletterade flere kranier och samlade en god del fjärilar. Många lejon visade sig och för Petrus Svartboy togo de två hundar. Hahs sköt på detta ställe två elefonter. Af skorpioner fanns här en sådan myckenhet att, efter mrs Brooks utsago, man under regntiden icke har ett ögonblicks ro för dem, äfven inne i rummen. Under mina vandringar vid Koapp fann jag ett rede med strutsägg, hvilka jag tog. De voro färska och smakade förträffligt. Ett strutsägg motsvarar ett tjog hönsägg. Buschmännen kunna endast döda strutsen på det sätt, att de i redet sätta en förgiftad pil med spetsen uppåt. Då fågeln sedan lägger sig på äggen, får han den i kroppen; gedan följa de hans spår och finna Konom efter två till tre dagar. I närheten af pilen skäres köttet bort; det andra ätes. Buschmännen lura äfven på strutsen vid de vattenplatser, der fågeln dricker, men det är mycket sällan de komma honom så nära, att de kunna nå honom med sina pilar. Om giftet i deras pilar finnas många öfverdrifna berättelser. Flera hvita män hafva sagt mig, att giftet är så starkt, att om pilen skjutes-i ett träd, detta vissnaroch dör. Jag har sökt: öfvertyga dem om orimligheten af detta påstående, men förgäfves. . Emellertid har jag sjelf fått pröfva att giftet ej är så farligt, ty af oförsigtighet rände jag en dag en förgiftad pil genom min hand. Jag klämde väl ut blodet och hade sedan ingen olägenhet af såret, hvilket läktes utan att medföra denringaste ömhet. Giftet är hårdt som