Dagens Nyheter – 22 juli 1874, sida 2

-— 142 — — Nej, icko efter din uppfattning af ordet skam; men efter min. — Gud vare tack och lof! Trots hela verlden, trots ödet, trots dig sjelf skall du blifva min! Han hade icke hört det sista af hennes yttrande; förra delen deraf var nog till att väcka en vild, okuflig glädje i hans själ och stt låta honom se framtiden i den ljufligaste, den mest lesnde dager. Den grymma farhåga, eom nyss förut isat hans hjerta, var borta; han fruktade numera ingenting — icko ens döden, eftersom denna, ifall han träffade henne, på samma gång ock skulle få skörda honom. Han ville icke släppa henne ur sin famn; han höll benne gvar, bänryckt blickande på hennes sköna anlete och det rika, gyllene håret, som nedföll i rika vågor öfver hans bröst, samt tryckande hundra eldiga kyssar på hennes mun. Hon glömde, att hvarje timme, hvarje minut af deras sällhetstid måbända vår räknad, och att de nyss kommit ur fängelset, bvars portar kunde när som helst åter öppnas för dem; han glömde att han ännu icke visste mera om hennes föregående lif än han vetat, då hennes hand derborta i Moldau första gåogen vidrörde hans anlete, framhållande den med friskt vatten fyllda skålen, bildad af ett enda stort pyss lösryckt blad, till hans brännheta läppar. Han tänkte ingenting, mindes ingen