Dagens Nyheter – 18 juli 1874, sida 2

UV LL AISUSN YILCLET, Den franska nationalförsamlingens trettiomannautskott har nu ändtligen framlagt sitt författningsförslag. Det skedde den 16 d:s. Ventavon, en medlem af den tremannakomite, som tillsattes inom utskottet för att utarbeta ett nytt förslag, sedan utskottet förkastat Periers, uppläste berättelsen, hvari utskottet förklarade, att det anser Mac Mahons myndighet obestridlig. samt framhöll såsom en förtjenst hos den, att den utgör en medelväg mellan monarki och republik. Utskottet föreslog att man skulle organisera denna makt FÅ det sätt, som angifves i utskottets förslag. arskalk Mac Mahon skulle enligt detta få titeln af republikens president, representationen skulle bestå af två kamrar, af hvilka presidenten ensam eger rätt att upplösa deputeradekammaren, och all ansvarighet hvilar på ministrarne. Samma dag som detta författningsförslag framlades för nationalförsamlingen öfverlade församlingen om de af finansministern Magne föreslagna förhöjningar i åtskilliga indirekta skatter. Församlingen förkastade efter en diskussion, hvarom vi ännu sakna några närmare underrättelser, med 416 röster mot 257, finansministerns förslag. Följden af detta beslut är, att finansministern ingifvit sin afskedsansökan, men fortfar dock att förvalta sitt embete, tills hans efterträdare blir tillsatt. Ett telegram från Paris till Times meddelar följande om ett samtal, som egt rum mellan kronprinsen af Preussen och några deputerade från Lothringen vid en fest, som den tyske konsuln i Bremen gaf i anledning af den internationella åkerbruksutställningen derstädes. Den delegerade från Saargemind, Bruck, bad prinsen icke taga illa upp, att han måste erkänna det han sjelf och hans landsmän sörjde öfver att vara skilda från sitt fädernesland. Krigslyckan hade lagt deras hemlands öde i prinsens händer, och de tviflade icke på, att hans rättvisa och goda vilja skulle förmå honom att noga betänka deras ställning och alltid hafva ett vaksamt öga på den. Han önskade för öfrigt å sina landsmäns vägnar uttrycka sin högaktning och vördnad för prinsen. Kronprinsen skall då hafva svarat ungefär på följande gätt: Jag tackar eder för edert öppna tal och eder lojalitet. Jag kan mycket väl förstå, att man icke skiljes från en stor nation utan smärta. Men jag hoppas, att tiden skall läka denna smärta och lugna sinnet. Ni skola längre fram inse, att ni icke förlorat något, att ni nu tillhöra en mycket stor nation, som är i stånd att garantera eder frid och lugn. Jag ber eder försäkra edra landsmän, att mina sträfvanden för landets väl aldrig skola upphöra. Sedan prinsen yttrat dessa ord å franska, samtalade han en stund med hr ruck på tyska och denne har sedan i ett privatbref till en vär uttalat sig på det fördelaktigaste sätt om prinsens älskvärdhet och öppenhet samt beklagar att prinsen icke är mera känd i Lothringen. En korrespondent till Gazetta IItalia meddelar från Turin ett högst intressant samtal om förhållandena i Spanien, hvilket han haft med den förre konungen, numera prins Amadeo. Just nu, då hvar och en frågar sig hur det skall gå med Spanien, kan det icke sakna intresse att höra ett utlåtande af den man, som sjelf en tid hade högsta ledningen af landets öden och som känner dess partistrider af egen erfarenbet. Korrespondenten bad prinsen gifva honom några upplysningar om den närvarande ställningen 1 Spanien. Prinsen svarade då med mycken rörelse: Upplysningar! Jag vandrar sjelf i mörkret. Under de år jag hade den äran, icke lyckan, att regera i detta land, insåg jag mycket väl, att den svaga majoritet inom cortes som valt mig till konung ej skulle kunna motstå de olika artiernas påtryckning. Missförstå mig icke! Det finnes ock partier i Italien, men öfver dem står dock en gemensam ide, landets enhet och, tillåt mig påpeka detta, medvetandet om att vara min upphöjde faders och konungs undersåtar. Vi hafva här ett altare och en kult, som förmår att förena oss och som hindrar att kama om privatintressena urartar till ett borgerigt krigs fasor. Helt annorlunda är förhållandet med partierna i Spanien. Zorilla var en partichef som hade stor egenkärlek och hade sina egna intressen om hvilka han uteslutande hade omsorg. Kanske Prim skulle hafva haft en del af adeln på sin sida; jag kände hans äregirighet, men också hans högsinthet. Den kula, som träffade Prim, sårade mig i hjertat. Hvem hade jag för öfrigt hos mig? Serrano som var afundsjuk på den diktatur han förlorat, Sagasta som lefde i en ständig fruktan att hans förslaj icke skulle antagas af konungen. I följd häraf nppstodo, snart svårigheter rundtomkring mig. Tro mig: jag lät icke dåra mig ett enda ögonblick af festligheterna på min resa inom Spanien. Jag såg att man var missnöjd i norden; denna gång var Frankrike icke utan skuld H missnöjet. Jag erkänner med tacksamhet att hertigen af Broglie gjort slut på fransmännens kurtis mot carlisterna; men det kom för sent för att gagna mig. Jag sökte med all makt hindra att carlisterna skulle träda fram på stridsplatsen; men partichefernas tygellöshet bragte saken derhän att jag sjelf, om jag varit i carlisternas ställning, skulle uppgifvit den lagliga striden för att fäkta iskogarne. Hvad som förskräckte mig var den brottsliga tvisten mellan Spaniens namnkunnige räddare, generalernas hotelsesystem, i det att de vid hvarje dekret, hvarje diskussion insände sina fordringar ledsagade af hotelsen att eljest utfärda ett pronunciamento. Jag gjorde hvad jag kunde; jag gaf vederbörande afsked, reformerade cortes och ministeren och afsatte generaler. Blott ett försökte jag icke: att betaga den af mig med ed bekräftade författningen sin kraft. Men det var mig omöjligt att hålla mig qvar. En af mina vänner 1 Piemont sände mig en gång en tidning från Milano — jag tror att den ette POsservatore — i hvllken man i en snillrik men allt annat än välvillig artikel ställde kejsar Mavimiliang gInt I Meavinn frrmina man hvarnå