Dagens Nyheter – 15 juli 1874, sida 2

JR -—-— — Ack, himmel! om det vore fråga om att rädda mitt eget lif, skulle jag ej kunna förnedra mig till att, såsom jag nu gör, lura och muta dessa djur i menniskogestalt, tänkte Erceldoune, sedan han återkommit till sin cell. Det var i högsta grad påkostande för honom att nödgas så länge uppskjuta stridea mot hennes fiender, att nödgas söka ställa sig in hog dessa munkar, gom han djupt föraktade. Hans frimodiga natur, hans medfödda stolthet och starka hederskänsla uppreste sig mot detta falska spel, denna hycklade artighet, hvartill nöden tvang honom. Det dröjde icke länge förrän umbriern infann sig i cellen med de önskade skatterna från skafferiet gömda under sin kåpa. Erceldoune mottog såväl sockret som citronerna. I sin flaska hade han en icke obetydlig qvantitet konjak, mycket stark och mycket välsmakande. Han hällde ut hälften af det vatten, som fanns i hans lerkruka, och utspädde det återstående med konjak, så att krukan åter blef i det närmaste full, hvarefter han medelst citronerna och sockret förlänade den gålunda tillkomna rusgifvande drycken en särdeles angenäm smak. Umbriern, som slagit sig ned på halmmadrassen, åsåg med begärliga ögon huru tillag. ningen försiggick. — Han skall vara alldeles pirum, innan denna blandning blifvit till hälften förtärd, tänkte Erceldoune.