Dagens Nyheter – 14 juli 1874, sida 2

Nå, kära farbror, sade enaf sällskapet, han sprang väl fort? Hm — muttrade gubben, sprang? — Ja, han han låg som en rem efter marken. Ja, inföll en, hållande haren i bakbenen, han måste ha sprungit af sjelfvaste f-n och legat tätt efter marken, eftersom han har kunnat få granris i magen och så mycket sen. Gubben betraktade noga haren och mumlade liksom för sig sjelf. Ja, ta mig f-n, har ha ninte det. Nu dånade ett skallande gapskratt från ynglingaskaran, Gubben B—, mörk i hågen, trafvade sin väg, inseende att han varit utsatt för ett grymt skämt; studenterna hade i kompani köpt en stor, vacker hare inne i staden och enligt öfverenskommelse satt den genast efter ankomsten till harmarkerna vid ett af gubbens gamla pass, och ett par ibland de ungdomsfriska jägarne hade sjelfva agerat hundar, för att locka gubben till ort och ställe, och allt lyckades förträffligt. Men de som förlorade mest på hela den glada tillställningen voro tillställarne sjelfva, ty gubben B— reste i rena förargelsen genast hem alldeles ensam och tog naturligtvis med sig matsäck och allt. Studenterna stannade icke länge efter i skogen. Vid återkomsten till staden uppvaktade de genast farbror B—, som redan hunnit bli god igen och då sjelf skrattade rätt godt åt det lyckade skämtet, dock mumlande: Bannade tjufpojkar! — Det gladde mig ändå, att ni fick bli utan mat. W. A.