Dagens Nyheter – 14 juli 1874, sida 2

) sedan våren och sommaren i ända. Fyra å sex gossar slåss om hvarje liten flicka, slå hvarandra med framtassarna och bitas på köpet, till dess en af gossarna, naturligtvis den styfvaste, ensam blir herre på täppan, vinner segerns lön och får den tillbeddas odelade ynnest för tillfället. Dessa kämpande hargossar ha af jägare fått vedernamnet ramlare, men hvaraf namnet härleder sig är mig alldeles förborgadt. Efter en månad ger den sköna lifvet åt 3 å 5, ja, ända till 7 oskyldiga och på. sätt och vis faderlösa små, ty pappa Hare bryr sig icke annorlunda om sin afkomma, än att han ibland med tänderna förpassar de värnlösa små ur lifvet, Första kullen eller, som det heter, sättet födes således i mars och kallas derför på jägarespråket marsingen och igenkännes hela jagttiden, som derefter följer, derpå, att, om man lyfter en sådan der i ena frambenet, vinkelrätt utsträckt emot dess kropp, så springer det af, hvilket icke händer på en gammal hare. I 20 dagar åtnjuta de små moderlig barm och omvårdnad, men sedan få de sköta sig sjelfva, bäst de kunna och vilja. Redan inom en vecka efter modersglädjens kulminationspunkt finner mamma Hare åter behag uti att på lediga stunder nattetid dränka de moderliga bekymren uti kärlekens rus. Och så komma nya små, men icke förrän vid midsommartiden. Detta kallas honans andra sätt. Det tredje och vanligen sista för det året kommer i augusti. Om det första sättet (kullen) säges, att största delen deraf omkommer af köld, i det andra blifva alla vid lif och af det tredje uppäta myggorna de flesta, Det måtte i sanning under sådana omständigheter just icke vara så religt vara harmamma, på hvilken uppfostringens alla omsorger blifvit kastade. I afseende på de olika könen har man under jagtens gång ingen annan skilnad att iakttaga än möjligen den, att hannen lär skola lägga sina öron framåt och honan sina bakåt, och unghararne skiljas lätt från de gamla derpå, att de förra göra små bugter, d. v. 8. springa ej längt, innan de återkomma till samma plats, der man fått upp dem, under det a!t de gamle hararne der-. emot bugta långt. Riktigt tam blir aldrig haren, men låter dock herbergera och föda sig inne. Under sådana omständigheter äter han dock aldrig så, att någon ser det, för så vidt nemligen betraktaren är af haren observerad. När haren gör toalett (å la katt med framtassarna och tungan) samt då han slår på trumma, är han särdeles rolig att se på. Hans trumning går så till, att han vexelvis slår båda framtassarna i marken med en sådan hastighet, att man endast observerar en enda vibrerande rörelse. Detta måste vara någon sorts gymnastik för hans oroliga ben, då han icke finner sig föranlåten att skutta omkring. Harens nytta för vårt hushåll känna vi alla. Den skada han gör genom att gnaga litet på vår rågbrodd och bana sig väg till våra trädgårdar, der han smakar på kålen, ifall sådan finnes, samt derigenom att han skalar af barken nere vid roten och ett litet stycke uppåt stammen på en eller annan ung asp, synes mig vara ganska obetydlig, och icke lär väl någon fästa sig vid dylika småsaker. Dev, som skulle vilja skydda sina träd för harens gnagning, kan ta något fett, helst fläsk, och Aermed gnida dem på de för haren åtkomliga ställena, och han låter genast bli att göra något ofog. Såsom desert på den hare jag nu serverat har jag äran bjuda eder alla, mina ärade gäster (roligt skulle vara veta, huru många ni vore — jag skulle dock söka ta till så det räcker) på 3 emå, men alldeles sannfärdiga harjagthistorier; den första om hur fyra harar kuggade oss på middag, den andra om hur en hare höll på att bli en jägarskaras sängkamrat och den tredje om hur en hare låg som en rem efter marken. Det var i Skåne. Jag åtnjöt gästfrihet i