Dagens Nyheter – 13 juli 1874, sida 2

honom. — Jag vill dock hafva detta osagdt, fastän det nu blifvit sagdt, ty det är ofta så mycket, man säger som man icke alltid kan stå för. Men det kan jag stå för, om jag säger, att nog torde. det dröja bra länge, innan haren har rått en sådan fullkomning, att han blir ens så skallig som — jag. (Jag vill ej såra någon annan genom att taga honom eller henne till exempel.) Haren finnes på alla trakter i Sverige (ja, till och med i Lappland högt uppe på fjellen), fastän i rikligare mängd å somliga ställen än å andra. Ett vant jägareöga upptäcker genast vid första anblicken af en ert, om den är tillhåll för hare eller icke. Att fullkomligt beskrifva beskaffenheten af den mark, å hvilken haren med förkärlek dväljes, vågar jag visst icke åtaga mig, ty bland andra hinder, som härvidlag möta, äro äfven de, att haren i någon mån byter om vistelseort dels efter årstiderna och dels med hänsyn till meteorologiska förhållanden, men vanligen träffar man honom på sluttningar i stenbunden mark, som är mer eller mindre bevuxen med småskog af ömsom Jlöfoch barrträd samt buskar, såsom oftast är förhållandet i kanten af någon större skog, hvilken gränsar intill odlad jord. För öfrigt — det kan ingen så noga veta hvar haren -har sin gång, sa kärringen, satte snaran på taket. Den är understundom lika besynnerlig och svår att utfandera som — en ung mans väg till ena pigo. Emellertid synes haren med förkärlek välja vackra och verkligen pittoreska trakter, hvadan jag visst icke vill frånkänna honom skönhets-. sinne i afseende på naturen. Banade, små romantiska skogsstigar och äfven våra vanliga körvägar, såväl större som mindre, begagnar sig haren af för sina p omenader, hvilka företagas endast nattetid, så vida han icke blir på något sätt uppskrämd midt på ljusa dagen, då han annars alltid hvilar i något busksnår, vid sidan af en sten, uti någon fåra, vid en gärdesgård, under en rotvälta (d. ä. den till hälften uppvältade roten af ett träd, som blåst omkull) eller i en sädesåker o. s. v. Under denna hang dagliga hvila kan man rätt ofta komma honom alldeles inpå lifvet. Han sittert dock olika tider såväl på året som på dygnet olika löstt. Om vintern ligger han med hufvudet vändt mot söder för att slicka solsken. och om sommaren med nosea åt norr för attslippa pinas af för mycken värme, och jag tror att vi göra så med, om och när vi likt haren husera ute. Då haren går till sin lägerplats eller; rättare sagdt, för att uppsöka en sådan, som icke är alldeles densamma för hvarje dag, gör han först sin promenad någorlunda rätt på målet, vänder derpå om och gör sedan i de gamla spåren några slag fram och åter, hvarefter han tager ett väldigt skutt från 3 till 5 å 6 alnar långt från den väg hän vandrat och på någondera sidan af densamma. Denna hans vandring fram och tillbaka kallas lycka och skuttet till lägerplatsen afsprång. Samma metod använder haren också, då han förföljes af hundar. Såsom varande nattligt djur är harens syn åtminstone på dagen ganska slö, men hans hörsel deremot och jag vågar påstå äfven lukten ytterst fin. Harens rörelser äro endast hoppande. Hans långa bakben, som kunna liknas vid spänstiga fjedrar, göra ett gående för honom omöjligt. Men trots sin nästan otroligt stora hoppningsförmåga, begifver han sig aldrig öfver en gärdesgård eller annat hinder i hans väg, hvådan man icke kan göra som: en pojke, hvilken en gång i Vestergötland skulle visa mig på goda harmarkerX4, titta i — :trädtopparne(!) efter harar. Nej, haren hvarken hoppar öfver gärdesgårdar, ej heller klättrar han — och hvarför icke, tror man? Jo, derför att han icke kun det, på grund deraf att han är i saknad af nyckelben, nödvändiga för möjligheten af de främre extremiteternas fria rörelse åt sidorna, såsom t. ex. vid klättring, Bland gnagarne är bristen på nyckelbeå egeh för haren. När nu haren icke förmår hoppa öfver en gärdesgård och ändå vill och skall den vägen fram, så måste han uppsöka sig ett lämpligt hål att krypa igenom, och härutinnan Kar han godt väderkorn, och många äro i en och! samma gärdesgård de öppningar, som hån begagnar till kryphål. Nederst äro vanligen kanterna af dessa hål dels gnagda, för att bli beqvämare att passera, kan tänka, och dels äro de mer eller mindre blankslitna. Såsom ofrivilliga suvenirer lemnar haren i kanterna af hålet, öfverst och på gidörna, små ulltappar eftov sig. Nu Det är uti Aossa kryphål, man fångar hoNA med giller och snaror. Men — hvad