Dagens Nyheter – 13 juli 1874, sida 2

Umbriern tvekade; han var mycket rädd för att svara uppriktigt på denna fråga; men han var nästan ännu räddare för att hans häftige interlokutör skulle på fullt allvar rycka ifrån honom den goda maten. — Monsignor Villaflor. är intresserad för att hon måtte varda omvänd. till. den enda sanna tron, min son, sade han sakta och motvilligt. — Giulio Villaflor! : Orden undföllo honom, innan han sjelf visste. att de voro uttalade. Blodet slog honom till hufvudet, han sammanknöt krampaktigt. sina händer. Det uppgifna : namnet hade bekräftat hans värsta farhågor, hans mest fasansfnl!a aning. Fan kände den mäktige romarens sinneiag uvch rykte; vid tanken derpå darradealla hans lemmar. — Hvad vet ni om vår helige fader i Kristo, min son? Erceldoune vände sig till honom och svarade, i det han fixerade honom skarpt: — Hvad vet ni om honom? Den andre rodnade af skam. Han varen enfaldig, hederlig menniska, som för sin utkomsts skull egnat sig åt klosterlifvet; och hans rättskänsla hade många gånger — i tysthet förstås — upprest sig mot det sätt hvarpå den höge förmannen begagnade sin dispositionsrätt öfver klostret. — Ni får icke göra mig. sådana der frågor, min son, sade han. Jag vet ingenting