Dagens Nyheter – 13 juli 1874, sida 2

fröjd dermed emot det, då jägarhornet smattrar, hundskallet genljuder och) det låter: Pang! — Pass opp! — Pang! — Als tooooodt! — Hallå! — Häråt! — Ställ — Stäl! — Stäääääi! — Klinga! — Klinga! — Ah, så kom! — Viff! — Vaff! — Viff! Vaff! — Pojken! Pojken! — Ah, se här! — Viff! — Vaff! — Viff! Vaff! — Det är hundarne som komma för full hals på spåren. — De slicka och slicka det fällda villebrådet. — Slagtsupen tages. — Det var ett dugtigt håll och han kom som ett nystan. Skållt — Tack!t — Hut, rackor! — Hundarne bita i hvar sin ända på haren. Dock, det är endast jägare, som kunna fatta behaget uti detta förföljande och slagtande af en stackars liten hare. För eder behöfver jag icke och för andra kan jag ej beskrifva jagtens njutning, hvilken hundarna passioneradt dela med jägarne. Men de, som ej kunna förstå jagtens stora nöje, kunna utan tvifvel uppfatta behaget af att vandra i en vacker natur: äfven behaget häraf ingår i jagtens njutning, hvarunder lifvets både stora och små bekymmer blåsa bort med skogens doft och himlens vind. (Forts.)