Dagens Nyheter – 10 juli 1874, sida 2

Hvad läsa barnen i hemmen? Detta är en fråga, som ovilkorligen tränger sig på hvarje reflekterande menniska, då man ser våra barntidningars öde. Med förra årets slut nedlades Hemmet, nu har den lilla friska Hvitsippan upphört att blomma, och att hvarken Linnda eller Nordisk Illustrerad Barntidning åtnjuta den uppmuntran de förtjena, äf välbekant, och dessa två senare äro nu de enda sunda barntidningar i vårt land: Hvad läsa då tusentals barn, hvilkas föräldrar hafva råd att köpa dem böcker? Vi vilja söka besvara frågan och belysa den ej minst vigtiga delen af det unga slägtets uppfostran, nemligen barnens sysselsättningar på de tider de äro fria från skolan. Med sysselsättningar mena vi nu endast hemläsningen; ej lekarne och barnens tillfälliga arbeten; detta är em sida af uppfostran, som väl torde förtjena sitt eget kapitel. Barnen i vårt land kunna indelas i tre grupper: de som ej läsa annat än lexor; de romanoch lexläsande samt de lexoch gudsordsläsande. Låtom oss nu taga hvar och en af dessa olika grupper i betraktande och se, om vi ej redan under bärneng skoltid kunna skönja följderna af denna olika själaspis. Här ha vi gruppen nr 1, den finnes i alla skolor, men är dock starkast representerad på landet och i städernas folkskolor och kännes lätt på den sömniga, tankspridda min, hvarmed de afhöra lärarens föredrag; på det entoniga Hpprabblandet, af lexorna samt på den okufliga lusten att tugga på sina böcker och rita eller skära i skolans bord och bänkar. För hela denna grupp äro skolans ändamål och nytta ofattliga saker allt ifrån den stund de kunna läsa bibliska historien hjelpligt innantill och katekesen rent som vatten utantill, ty då kunna de ju bestå profvet vid konfirmationen, och hvad behöfs då mera läsning? Kunskapens värde är för dessa barn blott ex skölmästarefras, hvars mening ingen-god bok och inga vänliga läppar i hemmet tyda. Det är lätt att förutspå att dessa andligt sofvande barn vid sitt utträde i lifvet med ringaktning skola betrakta alla sträfvanden, hvilka ej i främsta rummet gå ut på att tillfredsställa de materiela behofven och njutningarne; det är ur denna grupp som : guldkalfvens tillbedjare starkast representeras. Det är väl möjligt, att snillen kunna utgå ur dessa hem, der bokskåpet och bokhyllans plats upptages af pianot, etageren med Pporslinsfigurerna eller af ekkistan och silfverskåpet, men vida säkrare är, att i dessa andliga svältkursanstalter finnas barnasjälar med anlag och färdigheter, hvilka, om de blifvit utbildade, skulle hafva glädt eller gagnat tusende af sina medmenniskor, men som nu sammankrympa till känslolösa egoister eller förfinade vällustingar, hvilkas banor betecknas genom de olyckor de anstifta; kanske utmärkas d3 äfven genom mindre väl förvärfvade rikedomar. Den andra gruppen är företrädesvis representerad i stadens skolor, och starkast flickskolorna; dess mest utmärkande kännetecken äro håglöshet och slarf i fråga om studierna, ett svassande och bombastiskt språk i kriorna, färdighet i fingeroch teckenspråk samt biljettskrifning under lektionstimmarne. Ur denna grupp utgå modets bjeltar och hjeltinnor, den kuggade studenten, som sedan kallar sig litteratör, spelaren ex professo och ej så sällan den bättre drinkaren och fängelsekandidaten. Den tredje barngruppen är högst olika fördelad i våra skolor; vanligen fylla dock dessa barn ensamma vederbörande läroanstalt, ty för att denna grupp, den onaturligaste bland dem alla, må kunna existera, måste den så vidt möjligt är, hållas afsöndrad från alla andra sina jemnåriga. Ifrågavarande barn behöfva sällan dömas till eftersittning, de: kunna nästan alltid sina lexor, synnerligen om någon främmande är närvarande, när de skola uppläsa dem; de slåss eller kifvas sällan med kamraterna, heldre rifva de i smyg ut ett. eller annat blad ur deras böcker eller bläcka ned deras kläder och bryta sönder deras. blyertspennor och grifflar. Ur denna barnskara få materialisterna, kolportörerna och industririddarne de flesta stallbröderna. Det är ett faktum, och helt naturligt ändå, att när de romanläsande barnen i en skola komma tillsammans med sådana, som endast fått läsa s. k. andliga skrifter, uppstår emellan dessa båda barngrupper en förtrolig, men hemlighållen vänskap. De jemföra hvarandras kunskapskällor och rysa i kapp öfver djefvulshistorierna, omvändelseundren och den Högstes straffdomar, sådana som dessa ting framställas i de allom bekanta sexöresskrifterna,. Men de unge romanläsarne komma nu i sin ordning med berättelser, långt mera omvexlande och intressanta; de fromma barnen, vana vid att dölja sina -gerniogar, låna nu romaner i smyg af verldens barn -och jemföra i tysthet de underbara sakerna i romanen med dem, som finnas i bibliska historien, och upptäcka, att de i vissa delar hafva stor likhet med hvarandra: båda väcka frågor, som, om de ej kunna besvar:s af de yngre barnen, helt äl ot Nha Af a lent TYaHKIT Jens