Dagens Nyheter – 10 juli 1874, sida 1

-—-— 1 — visserligen hednisk, men dock i många fall storartad — för att icke anse det ädlare att förkorta lifvet än att lefva vanärad. Vid tanken på sin sorgliga belägenhet, som hon med klar och oförfärad blick genomskådade, utbrast hon för sig sjelf: — Det är rättvist, fullkomligt rättvist. Jag störtade mina vänner i en förtidig graf — hvarför skulle då icke jag, såsom andra mördare, lida mycket och dö i förtid? En rysning genomlopp hela hennes varelse; men det var icke för sitt eget öde hon bäfvade, utan för deras, som fallit på alla sidor omkring henne i Antina-palatsets stora danssal. En djup tystnad rådde i cellen ochi hela den öde trakten, Plötsligt afbröts denna tystnad — en hund skällde. Idalia spratt till; det var henne så välbekant detta ljud — hon visste nu att hon hade en vän i närheten. Hennes kinder rodnade och hon blickade på marken nedanför fönstret. Der såg hon sin trogne Sulla, och hon såg äfven — hans följeslagare. I samma ögonblick hon varseblef Erceldoune kände hon igen honom, och hon förstod också genast i hvilket ärende han kom, hon förstod att han infunnit sig här för att vädda henne eller ock dö med henne. -O, Gud! — han äfven! au: IK ?