satte sig i gång kl. 2 e. m. Öfverallt der det gick fram hade en stor mängd menniskor samlat sig; till och med utom Stockholms område hade folk från den närgränsande landsbygden infunnit sig vid banan för att se det förbiilande sorgetåget. Man kan säga, med en talare vid grafven, att det hela var ett kungståg. Sedan tåget ankommit till Huddinge station, hvilket inträffade kl: halt tre e. m., nedsattes kistorna på en strax nedanför jernbanan för tillfället uppställd katafalk. Derefter ordnade sig processionen, musiken spelade upp samma .sorgmarsch som förut och liktåget satte sig derpå, under ringning från klockstapeln, i fång den granrisströdda vägon framät till Huddinge församlings kyrkogård. Här nedsattes kistorna i doktor Sohlmans frus familjegraf, hvarefter första versen af koralen nr 452: Jag går mot döden hvart jag går utfördes af musikkåren. Prosten i Huddinge och Brännkyrka, Lind, förrättade å ett enkelt och värdigt sättjordfästningen, hvarpå musiken utförde sista versen af förut nämda koral. ; Sedan dessa kyrkliga ceremonier slutat, uppsteg rektor P. A. Siljeström på grafven och tecknade i innerliga och varma ord doktor Sohlmans förtjenster om sitt fosterland. Han framhöll, hurusom August Sohlman varit en idns och hjertats man och huru han just derför kämpat med sådan framgång och gripit så djupt in i de politiska strider, som under de sista decennierna utkämpats inom vårt fosterland. Talaren bad att få påminna om ett par af de många och stora frågor, i hvilka August Sohlman nedlagt den bästa delen af sin verksamhet. Han ville då först framhålla representationsfrågan, till hvars lyckliga lösning August Sohlman i icke ringa mån bidragit genom kraften i sin bevisning och värmen i sin fosterlandskärlek. Vidare påminte talaren om den hädangångnes ställning till skandinavismen och ansåg, att om man fattade den i den vidsträckta betydelse, som August Sohlman gjort, den vore en säker borgen for nordens väl. Han höll ock före att Sohlman genom sin kamp för denna åsigt verkat en närmare sammanslutning med brödrafolket på andra sidan fjellen, och att derigenom alla dessa småaktiga stridigheter, som förut så ofta grumlat det goda förhållandet mellan Sverige och Norge, försvunnit. På samma gång som talaren derför uttalade ett innerligt tack till den hädangångne och en fridsönskan öfver hans stoft, uttryckte han ock sin förhoppning att Sveriges ungdom, till hvilken den döde alltid ställt sitt hop; och den han städse med den största kärlek omfattat, skall gå framåt öfver griften och utföra hvad som ej blef den döde förunnadt; och önskade talaren slutligen, att den tid aldrig måtte komma, då det mål, för hvilket August Sohlman lefvat och kämpat, ej skulle betraktas såsom eftersträfvansvärdt. Härefter uppläste docenten vid universitetet i Upsala OC. af Wirsån följande af honom författade verser: Du mörka djup, som menskofröjder söfver, Säg hvi du göt din hemska bölja öfver De käras stöd, hvad stoltast hemmet såg, Du falska våg! Du vreda vind, som brusar öfver fjärden! Du barnet tog, som föga sett af verlden, Du blekte mannens helsofulla kind, Du vreda vind! Och furan föll och telningen tillika, Det späda bröstet qväfdes och det rika, Och femti år och tio bergats der Som tid ej är. Men minnet hviskar: ö, hör upp att klaga, Hans själ var närd af nordens hjeltesaga, Och för din ära stod hans själ i brand, O fosterland! Må skilda domar gå från skilda läger! Må tankar skifta! Men vårt hjerta säger: För nordens sak han stred med manlig arm Och eldad barm. Han vägde ej med krämarvigt allenast Hvad svenska sinnen ega bäst och renast; Vår odlings helgd, vårt fria sjelfförsvar Hans sträfvan var. Och derför heder öfver detta minne! Sof ljuft i kullen, slumra tryggt derinne! Vid sidan af ditt barn, från vågors strid Sof ut i frid! Men hvad skall trösta makan, som står åter, Och denna ljufva syskonrad, som gråter, I sorgens natt en häck af rosor små