Dagens Nyheter – 10 juli 1874, sida 1

Blott En det kan. Jag vill en krans blott binda, En ringa krans, och rundt om stenen linda; Af vattenliljor och cypress den är: Den vissne der! Och jag vill sjunga: hvilan nu är hunnen Och stormen slut och faran öfvervunnen, Landkänning gifven af det fasta land, Af löftets strand. Och jag vill sjunga: djup, som sorgen söfver , Du har dem vaggat mildt och vänligt öfver Till fridens hem, som dödlig blick ej såg, Du lugna våg! Öfverbefälhafvaren för Stockholms skarpskyttekår, majoren Ekman, uttalade derpå å skarpskyttekårens vägnar ett tack för den osparda möda och det nit doktor Sohlman visat Stockholms skarpskyttekår, hvarest han under en tid af 6 år varit chef för nionde kompaniet och äfven under flera år medlem af skarpskytteföreningens styrelse. Litteratören R. Gustafsson trädde härnäst upp för att i ett anförande, dels i bunden, dels i obunden stil, loforda doktor Sohlmans manliga sträfvanden för sanning och frihet. Hon slöt med att, ehuru ung medlem af ressen, utbringa dess tack till den döde om vi rätt fattade meningen). Nuvarande redaktören för Aftonbladet, hr Ekgren, besteg derpå grafkullen och bad att få uttala den tacksamhet, hvilken besjälade de personer, som stått doktor Sohlman närmast under hans verksamhet och med honom kämpat under samma fana. Härmed voro högtidligheterna slutade, och de talrikt närvarande enskilde vännerna, såväl manliga som qvinliga, nalkades nu grafven för att egna den bortgångne sin sista hyllning, och att det ej var ett fåtal som nu ville säga ett sista farväl åt August Sohlman, derom vittnade den mängd kransar och buketter, hvarmed kistorna ijordets egentliga mening blefvo öfversållade. Den stora mängden af deltagande i processionen (mer än 500) återvände nu fill banstationen och intogo sina platser i tåget, som återvände kl. 4,21 e. m. till Stockholm.