Dagens Nyheter – 4 juli 1874, sida 2

jag märkte att jag icke egde nog styrka till att hålla heliga löften, skulle jag krossa mitt hufvud med ett pistolskott, innan mina läppar ännu hunnit vanära mig. Det var sannt hvad han sade; i detta ögonblick hade den enda högre, ädlare känsla, som fanns inom honom, tagit herraväldet öfver hans själ; med alla sina föraktliga egenskaper förenade han dock en förtjenst — han var trogen den id han en gång omfattat, trogen den ed, han en gång svurit. Han kunde utan de ringaste betänkligheter förråda pergoner, som han aldrig lofvat någon trohet, men det var honom omöjligt att öfvergifva den sak, hvaråt han egnat gin verksamhet, Vane åhörde honom med förbittring; denne galning, denne tok, detta lydiga redskap för hans planer, denne blodbesuddlade äfventyrare, som han betraktat snarare såsom ett väl användbart mordverktyg, än såsom en menniska, visade sig vara bättre än han sjelf, visade sig ha en karaktär, med hvilken hans egen icke tålde någon jemförelse. — Jag gratulerar er till denna högsinthet, dessa nobla tänkesätt, som ni aldrig förrän i dag röjt, yttrade han med gäckande min. Jag trodde icke, att det fanns någonting, som ert samvete icke tålde att bära, men jag finner till min glädje att jag misstagit mig, Den erfarenhet jag gjort under denna timme är fullkomligt ny och särdeles