Dagens Nyheter – 2 juli 1874, sida 2

— Felix släppte in mig — jag gaf honom vår vanliga lösen. Men svara mig för Guds skull hvad som händt Idalia? — Hvad har händt henne? Ingenting annat, min vän, än att hon råkat bli föremål för en tragisk studie af den utmärkte artisten Giulio Villaflor, som säkerligen icke skall underlåta att lägga embargo äfven på er person, för att få en värdig pendant åt henne, så framt ni är nog obetänksam att uppträda på Neapels gator utan annat skydd än en melonkorg. Phauslcon lyssnade med förtviflan i gin blick; och när den andre tystnat, sjönk han ned på en stol och började gråta bittert. Vane betraktade honom en stund under tystnad och med ett visst otåligt förakt. Denne grek, skön som en Apollo, grym ibland som en Nero och skyldig till många grofva brott, var, dock såsom ett barn i den mera förhärdade och listige engelsmannens ögon. — Naturligtvis är ni bedröfvad, yttrade den sistnämnde slutligen. Ni har icke ens den trösten att ni sjelf dödat er gås med de gyllene äggen, min stackars Conrad; ni finner helt plötsligt både gås och ägg bortstulna — Det är, som sagdt, helt naturligt att ni klagar. Den fina ironien, det skoningslösa gäckeriet sårade Phaulcondjupt; han strök håret ur pannan, hvarpå stora svettdroppar perlade, och utbrast: