Dagens Nyheter – 2 juli 1874, sida 2

utkastade som tufvor i ett träsk, och det skulle vara löjligt om inte hafvet utgjorde bakgrunden. Midt i denna öde skärgård höjer sig för våra blickar vertikalt mot horizonten en besynnerlig pjes. Den ser ut som en galge, men det är ingen galge. utan vid närmare påseende en tall. Stormarne ha brutit af kronan och endast lemnat en gren qvar. Midt på stammen sitter en snusfjerding, som en piga slagit botten ur och hängt upp för att ejdern skall lägga ägg i åt henne, och det är ejdern nog dum att göra hvarje år. Der simmar en skara ungejder. Nu börjas vilda jagten. Hal an på skoten, hissa på toppen, lova! — fall! — Foglarne springa på vattnet och slå med vingarne,; dyka och komma upp. Jakten, som seglar väl, vinner på dem och snart smäller ett skott. En trut, som observerat uppträdet, kastar sig ned som en pil och försvianer med bytet som han slukat. Nu höjes ett skri från alla kanter. Måsar, tärnor, labbar, svältor, knior, kråkor, komma dragande i stora skaror. er fick en mås en strömming. Han harredan sväljt den. Men det är inte för sent ändå tänker en labb, ty djuren kunna numera också tänka, och han tar fart och angriper måsen uppe i luften, tvingar honom att ge upp bytet, som redan börjar falla med en hastighet lika med qvadraten på afståndet eller något ditåt. Innan fisken nått vattenytan har labben redan ätit upp honom och tittar sig om efter mer: Nu komma hafspapegojorna, svarta och dumma foglar, framför allt envisa. Om man gör sig besvär och går i land på en kobbe, der de ha sin äktenskapliga tillvaro, kan man slå i högen med en käpp och döda så många man har mage till, hvilket kanske ej vill säga mycket, ty de äro traniga i köttet. Nu syns Hufvudskär som en stor sten med en stång på. Hundratals fiskarbåtar ligga rundt omkring. Detta är strömmingens älsklingsplats. Emellertid har åtskilligt blifvit annorlunda under dagens lopp. Måsarne har blifvit hesare, kråkorna flyga åt land till, himlen har mulnat och vinden har friskat. Toppen tas ned och lilla klyfvaren tas fram. Vinden ligger emot och vi få kryssa upp till Hufvudskär. Hufvudskär är en klippa så stor som Skeppsholmen: Inte ett träd eller en buske, intet gräs, bara ljung betäcker stenarne här och i der. På denna sten i hafvet bo några lotsar, några tullvaktmästare och 300 fiskare under vår, sommar och höst. Dessa 300 äro inhysta i 10 Eojor, uppförda af strandgods, sönderbrutna åror, utslagna relingar, qvistar, ljung, lera och jordtorfvar. Hafvet är för fiskaren der gröna duken som han spelar på. Om qvällen sätter han ut allt hvad han eger, sina dyrbara brogder, om morgonen tar han antingen in några tunnor strömming eller också ingenting, eller också har hän förlorat sin egenåom i hafvets djup. Det är skärkarlarnes Homburg, detta Hufvudskär — det är bara pistolerna som tattas. När vi anlände till Hufvudskär blåste det redan sina 7 skålpund, himlen var mörk och hafvet som bläck. Det var qväll. Nere vid stranden på hafssidan till stod ett kummel med ett hvitt kors på. Det såg ut som ett altare i ett grafkor. Här hade en dansk skonare förlist med manskap och allt. Sjön hade redan börjat vräka och skummet fördes af vinden högt upp på holmen. Ljungtufvorna lågo som remmar efter marken; horizonten, som mörknat allt mer, röck inpå, små holmar försvunno i en blink, hela marken dånade, man blef mörkrädd. ty, det föävivar UVOILJL VVUVIIVE PV VI UCHIG va tenmassa skulle sluka tupp hela skäret: Nere på jakten hade man emellertid fått toddyvattnet i ordning och satt redan vid tända ljus och spelade kort på klaffen. När detta väl var undangjordt trefvade vi oss i mörkret upp till tullstugan, der vi skulle beskänkas med en nattdryck. Det var det enklaste rum man kunde se Hvitrappade väggar utan tapeter, en bänk, ett bord, en säng, i hvilken den vakthafvande vaktmästaren låg och rökte ur ef svartbränd träsnugga. Nu tog vår musikus fram sin tusenriksdalers-fiol ur sin jackarandalåda med röda sidenfodret och spelade ur minnet Rohdes a-moll-konsert. Karlen i sängen reste sig upp — uppsyningsmännen, som sutto på sängkanten höllo hvarann om lifvet och jemrade sig — talgljuset i buteljen snyftade och tårarna runno så strida — katten reste borst på ryggen — stormen fyllde i pauserna och piskade flagglinan mot ståvgen — jag har aldrig hört något dylikt. När han slutat i ett pianissimo var det så tyst 1 rummet att man endast hörde en trämask knäppa iväggen. En flaga som vaknat kretsade omkring ljuset tills hon med ett surrande kreverade öfver lågan. Stormen fortsatte. När vi vandrade åter ned till jakten brann ett och annat ljus i kojorna. Jag smög mig fram till ett fönster och tittade in. Der lågo trettio personer. Vid ljuset satt en gumma och spådde i kort; vid. spiseln satt en kärring och slog i bibeln. Det finns många sätt. En storm i augusti är endast en nyck. Nä