Dagens Nyheter – 1 juli 1874, sida 2

nom henne, såsom hade hennes hand gifvit honom nådestöten. Den förra frimodigheten försvann från hennes ansigte; det blef hvitt och kallt och orörligt; en tårlös sorg, en brännande ånger afspeglade sig i hennes Skön — de sågo endast blodet, hvilket forsade ur hans sår, samt hans öppna ädla oförskräckta anlete, vändt mot de tusentals ljus, hvilka strålade från salongens kristallkronor. — Må de taga mig, tänkte hon, det är rättvist. Ärjag väl bättre än en mörderska? terigen lät den osynlige öfverbefälhafvaren höra sin stämma: — Gripen henne! Ni kunna sedan, när ni bli lediga, strypa de ändra rebelliska hundarne. Hon. hörde icke den grymma befallningen; hön märkte. icke, ått kulorna hveno förbi hennes öron; hon såg icke blodbadet omkring sig — hon endast tänkte på den nyss hädangångne vännen och på alla de lidanden, hon framkallat här i verlden. Två lydiga gardesofficerare smögo sig fram, lade sinå händer på hennes axlar; härigenom väcktes hon af sina bittra betraktelser; ot slet sig ifrån dem, reste sig upp och fästade på dem en blick, hvari den lifligaste harm blandade sig med denna djupa sorgsenhet, som hennes tankar alstrat. ; . Derpå ropade hon, i det hon vände sig till sina få försvärare, som ännu fortforo att utan hopp om framgång kämpa för henhes lif och för sina egna: — Kamrater! inga vidare ansträngningar för min skull! Döden är frihet, men dena kan icke komma mig till del; läggen inga vidare mord på mitt samvete! Rädden er sjelfva genom att ifva er, genom att fly, eller huru ni bäst kunna et, men tänken icke mera på mig. Framtiden skall dock säkerligen hämnas oss alla. Befälhafvaren-prelåten hördes nu ropa: Soldater, gripen och tysten henne! Hon förer ett uppröriskt språk.