Dagens Nyheter – 1 juli 1874, sida 2

Hjortarne vid Ottenby. Till k. m:ts afgörande föreligger för närvarande en fråga, visserligen icke af någon riksvigtig beskaffenhet, men som i alla fall för en och annan torde hafva ett visst fintresse. Frågan är, så att säga, en humanitetsfråga och gäller, om icke utrotande, åtminstone bortskaffande, af den i mer än tvenne århundraden vid Ottenby stuteri å Öland befintliga hjortstam. En kort historik öfver tillkörfisten och fortvaäron af dessa hjortar vilja vi förutskicka. En med förhållandena vid Ottenby väl bekant person omnämner, att djurens vistande derstädes härleder sig från ett beslut af konung Karl X under den tid denne uppehöll sig på Borgholm, att medelst anläggande af den sträckmur, som skilier Ottenby från det öfriga Öland och hvilken, då den uppfördes, skall hafva haft en höjd af 10 fot, göra kungsgården Ottenby till en jagtpark, dit hjortarne från den öfriga delen af ön indrefvos. Under hela denna tid af omkring 200 år har, efter hvad man af traditionen kunnat inhemta, ingen inblandning af individer från annan stam egt rum, och det är intressant — yttrar nämda person — att se huru en djurstam under så lång tid kunnat i en isolerad trakt bibehålla sig utan att i något afseende urarta — åtminstone synes det så, om man jemför de vid Ottenby befintliga med dem, som finnas i Skåne och utlandet. När år 1812 kungsgården utarrenderades, beslöts, att de hjortar, som då funnos, skulle försäljas å offentlig auktion, hvilket till en del skedde. Dervid skall då hafva uppkommit en så ohygglig massacre å de fridlösa djuren; som af ovane jägare skadades på ett så rysligt sätt, att arrendatorn af kungsgården fann sig föranlåten inropa alla osålda hjortar. De ståtliga djuren undgingo sålunda: genom enskild. persons ömhet om dem den öfverhängande faran att denna gång tillintetgöras. Vidare meddelas, att då år 1830 stuteriöfverstyrelsen — öfvertog Ottenby, hjortarne skänktes till dåvarande stuterichefen med muntligt förbehåll, att hjortarne icke fingo utödas. Sedermera, år 1864, skänktes de af denne, som ansåg dem vara ett regale, till konung Karl XV. Efter denna korttattade berättelse om hjortarne vid Ottenby må det tillåtas att j återgå till sjelfva frågan och den fara, som nu sväfvar öfver de arma hjortärnes hufvud. Jemlikt en k. skrifvelse den I november 1872 åligger det stuteriöfverstyrelsen att till k. m:t inkomma med utlåtande om och i hvilken utsträckning jordegendomen vid Ottenby kungsgård kan och bör för dervarande stuteris räkning utarrenderas. Chefen för stuteriöfverstyrelsen har uti ett memorial funnit sig nödsakad — såsom han säger — att först få undanröjdt ett väsentligt hinder för en sådan utarrendering eller att från stuteriets egor få aflägsnade de derstädes till ett antal af omkring 200 befintliga hjortarne. I memorialet yttras bland annat: Dessa djur, hvilka onekligen bidraga till trefaaden på stället, uppehålla sig vanligen å den på stuteriets egor belägna skogbeväxta ängsmarken Ottenbylund, som visserligen är inhägnad med en stenmur; ehuru icke nog hög att förhindra det djuren ströfva omkring och förorsaka stor skada å den utanför muren växande säden; hvarför icke någon lär finnas hugad att öfvertaga jordegendomen på arrende, så framt hjortarne skola qvarblifva. Vidare och i betraktande af den skada hjortarne tillika förorsaka å den uppväxande ungskogen, anser stuteriverkets chef, om jordegendomen vid Ottenby icke skulle blifva utarrenderad, att de derstädes befintliga hjortarne ändock borde bortskaffäs, och hemställer att vederbörande borde bemyndigas att under detta år gå i författning om bortskaffande på det sätt af hjortarne, attlämpligt antal kunde transporteras till andra djurgårdar i riket och att de öfriga må afses för hofvets räkning och fördelas mellan nuvarande och f. d. chefen vid Ottenby. Stuteriets såväl förre som nuvarande chef är af en annan åsigt. Den förre har förklarat, att det vore hans på egen erfarenhet grundade öfvertygelse, att hjortarne vid Ot