Dagens Nyheter – 27 juni 1874, sida 2

nn var den siste af hans ätt: Men han skulle ha uppoffrat ännu hundra söner, om han haft så många, för att återvinna åt Rom dess storhet, för att få se den gamla friheten åter blomstra och republikens fana svaja under vårhimmelen i hans kära Venetien. De hade båda lidit mycket för friheten, men de ville lida ännu mera — denne yngling i sin mandowms gryning och denne gubbe i sin ålders höst. Det var tyst i kammaren; mat och vin stodo framsatta på ett bord, fönsterluckorna voro tillslutna, men genom en liten oval öppning i hvarje lucka inträngde. dock solens första strålar. Dörren upplätg helt varligt och ljudlöst, och Idalia visade sig. Den gamle spratt till och steg upp; han fattade hennes hand och tryckte sina läppar derpå, men yttrade intet. Hon blickade på gossen, som sof.så godt med ett leende kring sin mun. — Stackars barn! sade hon; det är en grymhet att väcka honom. Han drömmer så ljuft, all sin sorg och smärta har han nu glömt. Men ingen tid är att förlora. Ännu torde ni kunna räddas. — Huru! er vän vill hjelpa oss? frågade italienaren förvånad. Men det är icke att undra öfver; engelsmännen äro ett hurtigt folk, de vägra aldrig att sätta sig upp mot förtrycket. Idalias ansigte antog en min af förakt. — Nej, det gör icke den engelska indivi