Dagens Nyheter – 18 juni 1874, sida 2

Han svarade i en temligensörglös ton; dock skulle en uppmärksam iakttagare väl ha kunnat se, det hans lugn ej var verkligt. Han kände i denna: stund inom: sig, att han stod i begrepp att begå en handling, hvartill hon — Idalia — aldrig skulle kunna förnedra sig; kan kände att hon heldre skulle underkasta sig den grymmaste död än blifva en förräderska. — Åh, hon är ju en qvinna? utbrast monsignor med ett visst förakt i tonen. — Vi spilla ord onödigtvis, inföll: Victor Vane. Hon är icke lik andra qvinnor. — Jaså, ni tror att hon i alla händelser skall fortfara att tredskas. Nåväl, då må hon få känna kyrkans arm! Prelaten talade smed sin vänliga honungssöta min; dock låg låg en förfärlig hotelse i hans ord. Vane ryste. — Min son, fortfor biskopen; säg mig allt hvad ni vet om henne, — Allt hvad jag vet! utbrast ehgelsmannen med ett leende. -Dertill skulle många timmar åtgå. Men jag skall anföra några hufvudomständigheter och sedan bevisa mina påståenden, om ni så fordrar. Jag vet, att hon uppgjort: planen för de två herrarne Roneldeschis flykt från galererna. Jag vet, att ingen annan än hon förbjelpt Carrodino ur fängelset; jag vet, att genom hennes inflytelse tjugutusen man blifvit afsända: till Polen; jag vet att det var inom hennes